Efter lunch idag vandrade en skrattande finansminister till riksdagen för att avlämna årets vårbudget. Han skrattade och log och talade om att Sverige nu är på väg ut ur krisen, med mindre skador på arbetsmarknaden och på välfärden.Detta samtidigt som antalet arbetslösa är 100 000 fler bara det senaste året, 70 000 fler människor befinner sig i det som moderaterna kallar för utanförskap, barnfattigdomen har ökar med 50 procent, socialbidragen stiger i 90 procent av landets kommuner, var femte ung människa står utan arbete. Listan kan göras lång, men hur man än läser och räknar så står det klart: Tryggheten rämnar. Klyftorna ökar. Välfärden minskar.
Jag har funderat en del och oroas för att Anders Borg kanske faktiskt tror att det går bra för Sverige. Han kanske inte märker något annat. Anders Borg känner kanske ingen som förlorat jobbet, träffar inga barn som får extra stödet i skolan indraget eller någon som kastats ut ur sjukförsäkringen utan att hon blivit frisk. Han har antagligen inte behövt vänta i de växande vårdköerna, sett äldre tvingas avstå från dyr tilläggsservice i hemtjänsten eller har nån granne som tvingas jobba deltid. Det kan vara så att i Anders Borgs verklighet så går det ganska bra – han har det bra. Då är det helt logiskt att skratta och vara glad, även om jag vet många i Sverige skulle uppfatta det som hånflin.
Men egentligen jag tvivlar på att det är så. I den budget Anders Borg pressenterade idag så skriver regeringen ner tillväxttakten. Det skulle kunna betyda att han ser att det går sämre för Sverige, att vår konkurrenskraft viker, att ungdomsarbetslösheten biter sig fast och att vi står dåligt rustade. Men ärligt talat så tror jag att han låter det bero, för det har vart nått annat som vart viktigare – bryta den svenska jämlikhetssträvan. Även om det inte går bra för Sverige, så går det väldigt bra för vissa människor i vårt land. Klyftorna ökar. De rika blir allt rikare, samtidigt som stora grupper lämnas efter.
Om det var nått bra med budgeten? Jo, den triggar mig att jobba så hårt jag bara kan för att det inte ska vara en moderat som pressenterar nästa statsbudget.
Jag har funderat en del och oroas för att Anders Borg kanske faktiskt tror att det går bra för Sverige. Han kanske inte märker något annat. Anders Borg känner kanske ingen som förlorat jobbet, träffar inga barn som får extra stödet i skolan indraget eller någon som kastats ut ur sjukförsäkringen utan att hon blivit frisk. Han har antagligen inte behövt vänta i de växande vårdköerna, sett äldre tvingas avstå från dyr tilläggsservice i hemtjänsten eller har nån granne som tvingas jobba deltid. Det kan vara så att i Anders Borgs verklighet så går det ganska bra – han har det bra. Då är det helt logiskt att skratta och vara glad, även om jag vet många i Sverige skulle uppfatta det som hånflin.
Men egentligen jag tvivlar på att det är så. I den budget Anders Borg pressenterade idag så skriver regeringen ner tillväxttakten. Det skulle kunna betyda att han ser att det går sämre för Sverige, att vår konkurrenskraft viker, att ungdomsarbetslösheten biter sig fast och att vi står dåligt rustade. Men ärligt talat så tror jag att han låter det bero, för det har vart nått annat som vart viktigare – bryta den svenska jämlikhetssträvan. Även om det inte går bra för Sverige, så går det väldigt bra för vissa människor i vårt land. Klyftorna ökar. De rika blir allt rikare, samtidigt som stora grupper lämnas efter.
Om det var nått bra med budgeten? Jo, den triggar mig att jobba så hårt jag bara kan för att det inte ska vara en moderat som pressenterar nästa statsbudget.