måndag 27 juni 2011

Jag vill se ett fritt Palestina.

På Gazaremsan lever mer än en miljon kvinnor, män och barn inlåsta och med en blockad som hindrar införsel av förnödenheter. Den humanitära situationen är katastrofal. Israels olagliga blockad mot Gaza måste hävas. Om detta talar jag på bilden och skriver om här tillsammans med en hel del kloka människor.

Men att häva blockaden räcker inte. Ockupationen måste upphöra. Muren på ockuperad mark måste rivas. Illegala bosättningar måste tömmas. Jag vill se ett fritt Palestina. En självständig stat inom er-kända gränser och med Jerusalem som huvudstad.

Läs gärna Ahlin om att erkänner Palestina, och AB:s ledare på samma tema.

tisdag 21 juni 2011

M, FP, C, KD: Bra att utförsäkra 0-klassade.

Idag är det debatt i riksdagen om 0-klassade. De som helt ställs utan möjlighet till försörjning efter att de utförsäkrats. (Läs SR:s granskning här) Jag trodde, kanske för jag har svårt att tro nått annat, att de borgerliga skulle erkänna att detta är helt galet orimliga konsekvenser av en nitisk vilja att kasta ut sjuka människor ur sjukförsäkringen, men icke. De reserverar sig mot beslutet. Här är förslaget till beslut:

Utskottets förslag till riksdagsbeslut
Vissa ändringar i sjukförsäkringen,
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag som kan träda i kraft senast den 1 januari 2012 i fråga om ersättning till personer som tidigare haft tidsbegränsad sjukersättning och som saknar SGI eller har en låg SGI samt om ändrade kriterier för prövning av arbetsförmågan efter dag 180 i sjukperioden.
Reservation (M, FP, C, KD)

"Regeringens gäst hos verkligheten" har dock goda nyheter:

Ännu ett apotek i Högdalen

Ibland väcker man intresse. Jag twittrade, maa av att det ska öppna ytterligare ett apotek i Högdalens centrum (det på bilden) ”Avregleringen av apotek har gett fler apotek, men gjort det svårare att få tag på medicin” för nån dag sedan. Oj oj oj så många reaktioner.

Dels alla ni som vittnat om hur svårt det är att hämta ut recept, om att allt inte tas in, om att man inte kan få reda på vilka varor som finns var, hur man inte kan få receptet ändrat till ett annat preparat med samma verksamma substanser, hur äldre inte orkar ta sig runt på jakt efter rätt medicin. Listan kan göras lång.

Men också en del reaktioner från er som liknar apotek vid vilken annan marknad som helst, som att tillgången på nödvändig och icke vald produkt skulle bli bättre bara för att två bolag konkurrerade om det. Sanningen är ju den motsatta. De konkurrerar inte om att sälja mediciner, utan om att sälja det där andra. Som någon twittrare beskrev ”Köp två medel mot torr hud och få en mascara på köpet”. Och ja, detta skulle kunna ske på vilken marknadsplats som helst.

Jag vill inte ha ytterligare ett apotek i Högdalen som säljer smink, hudvårdsprodukter och sexhjälpmedel. Jag vill ha ett bra apotek som ger rätt medicin till den som behöver och som kan lotsa den som är sjuk rätt.

För att använda Håkan Juholts ord: Det var ingen folklig opinion som drev fram försäljningen av våra Apotek. Nej det handlar bara om den borgerliga idén om att sälja ut våra gemensamma tillgångar sjukhus, skolor, bostäder, apotek. Sverige ska inte längre äga, bara ägas.

onsdag 15 juni 2011

Partiledardebatt.

Dagen idag har präglats av partiledardebatt, och den i sin tur har präglats av tydlighet i ambitionsnivån. Håkan Juholt var taggad till tänderna. Han orkade lyfta de svåra frågorna om barnfattigdom, om jämlikhet, om resultaten i skolan och om rätten till jobb för alla. Men framför allt orkade han visa på en färdriktning.

Ambitionen på andra sidan strömmen är betydligt lägre. Moderatleda-ren hade inga besked om politik annat än att han vill försvara det finanpolitiska ramerket. Som det finns en överväldigande majoritet för i kammaren, men vad han vill göra med en solid ekonomi fick vi inga svar på.

Snackisen efter debatten måste bli: Vad vill moderaterna?

torsdag 9 juni 2011

Bidrags-Sverige.

Under första kvartalet 2011 hade vi i Sverige en tillväxt på 6,4%. Nya siffror från socialstyrelsen visar att under samma tre månader betalades det ut 2 486 000 000 kr i ekonomiskt bistånd (flyktingar borträknade). Det är mycket. Det är en ökning jämfört med första kvartalet år 2010. Och det är ett enormt slöseri med mänskliga resurser, då många av dom som tvingas stå med mössan i hand utanför socialkontoren inte har några andra problem än att de inte kan få ett jobb.

Varför inte istället aktiv arbetsmarknadspolitik, utbildning som möter behoven hos näringslivet och en fungerande omställningsförsäkring? Så här ungefär.

Eldar vidare under min vrede.

Jag blev så upprörd över den debatt om måttstock för fattigdom som blossade upp efter Rädda Barnens senaste rapport att jag utvecklade postningen nedan till en newsmill-artikel. Och oj oj oj vad det provocerar de som känner sig träffade att skrapa på deras argument och visa på möjliga syften med deras agerande. Jag fortsätter synliggöra orättvisor och ökade klyftor. Bara genom att se kan man göra nått åt det, och genom att osynliggöra kan man slippa.

tisdag 7 juni 2011

Att osynliggöra barnfattigdom har ett eget syfte.

Idag pressenterar Rädda Barnen en fördjupad rapport av årets Barn-fattigdomsrapport. Kort kan man säga att den ekonomiska familje-politiken inte förmår att utjämna i tillräcklig grad, och att det behövs både kortsiktiga åtgärder och förändringar i struktur.

Bara det faktum att vi i Sverige över huvudtaget har fattiga barn, barn som inte ser fram emot sommarlovet, gör mig helt galet arg. Men vad som gör mig nästan lika arg är när rika vuxna hittar på sätt att osynlig-göra dessa barn. Allt oftare i debatten om barnfattigdom möter jag ”Vi har inte barn som svälter i Sverige.” eller ”Att fler blir rikare gör väl inget för de som är fattiga?”

I Europa mäts fattigdom i relativa tal. Självklart kan man tycka då ett barn i Sverige inte kan jämföra sig med ett barn i Tanzania. Men fler och fler vill tala om barnfattigdom i absoluta tal.

Varför, kan man undra. Jo. Så kan man slippa se att ökade klyftor i hela samhället leder till ökad barnfattigdom. Så kan man klappa sig på magen och vara nöjd med att köpa en majblomma. Så reduceras kampen mot barnfattigdom från jämlikhetssträvan och en syn på varje barn som lika värda till enkel välgörenhet. Så kan vuxenvärlden och makthavare slippa ansvaret, slippa se pojken utan cykel som inte kan följa med till stranden eller flickan med ärvd klänning på skolavslut-ningen och utan blomma till fröken eller en tjuga till glass efter kyrkan.

Men barnen försvinner inte för att man osynliggöra dom. Debatten om huruvida de är fattiga på riktigt eller inte leder bara till är att de ytterligare stigmatiseras och att skammen i fattigdomen blir än mer påtagligt. Och så blir det än svårare att bryta fattigdomen. Den som tjänar på att osynliggöra fattigdomen är den som inte på något sätt berörs, den som inte vill bryta utvecklingen och den som helt enkelt inte bryr sig om dessa 220 000 barn.

Klassamhället syns underifrån, men det är alltid de ovanifrån som hävdar att det inte finns...

AB, SR,

Jag firade nationaldagen - och gillade det.

Hade någon frågat mig för 10 år sedan om jag skulle fira nationaldagen skulle jag nog bara fnysa och säga nått i stil med fånigt påfund. Igår gjorde jag det, med besked i vår parklek Bandängen.

Det myllrade av barn och föräldrar, med rötter i alla de olika länder somm människor där jag bor har. Det köptes glass, hoppades hoppborg, klappades får, tittades på kaninhoppning, grillades korv, lektes i gräset, klättrades i bergen, dansades folkdans, tittades på dockteater och dracks kaffe på filten. En fantastisk dag.

Så firade vi det som är mina barns hembyggd och som är värd att firas.