Idag pressenterar Rädda Barnen en fördjupad rapport av årets Barn-fattigdomsrapport. Kort kan man säga att den ekonomiska familje-politiken inte förmår att utjämna i tillräcklig grad, och att det behövs både kortsiktiga åtgärder och förändringar i struktur.
Bara det faktum att vi i Sverige över huvudtaget har fattiga barn, barn som inte ser fram emot sommarlovet, gör mig helt galet arg. Men vad som gör mig nästan lika arg är när rika vuxna hittar på sätt att osynlig-göra dessa barn. Allt oftare i debatten om barnfattigdom möter jag ”Vi har inte barn som svälter i Sverige.” eller ”Att fler blir rikare gör väl inget för de som är fattiga?”
I Europa mäts fattigdom i relativa tal. Självklart kan man tycka då ett barn i Sverige inte kan jämföra sig med ett barn i Tanzania. Men fler och fler vill tala om barnfattigdom i absoluta tal.
Varför, kan man undra. Jo. Så kan man slippa se att ökade klyftor i hela samhället leder till ökad barnfattigdom. Så kan man klappa sig på magen och vara nöjd med att köpa en majblomma. Så reduceras kampen mot barnfattigdom från jämlikhetssträvan och en syn på varje barn som lika värda till enkel välgörenhet. Så kan vuxenvärlden och makthavare slippa ansvaret, slippa se pojken utan cykel som inte kan följa med till stranden eller flickan med ärvd klänning på skolavslut-ningen och utan blomma till fröken eller en tjuga till glass efter kyrkan.
Men barnen försvinner inte för att man osynliggöra dom. Debatten om huruvida de är fattiga på riktigt eller inte leder bara till är att de ytterligare stigmatiseras och att skammen i fattigdomen blir än mer påtagligt. Och så blir det än svårare att bryta fattigdomen. Den som tjänar på att osynliggöra fattigdomen är den som inte på något sätt berörs, den som inte vill bryta utvecklingen och den som helt enkelt inte bryr sig om dessa 220 000 barn.
Klassamhället syns underifrån, men det är alltid de ovanifrån som hävdar att det inte finns...
AB, SR,
