De ekonomiska och sociala klyftorna ökar kraftigt i Sverige. Sedan den borgerliga valsegern 2006 har utvecklingen förvärrats drastiskt. Utanförskapet och fattigdomen växer och detta är inte effekten av en finanskris, eller ens enbart effekter av lågkonjunktur och arbetslöshet. Det är resultatet av en målmedveten borgerlig politik byggd på tron att otrygghet och orättvisor fungerar som drivkrafter i ett samhälle. Detta är cynism byggd på feltolkningen att den som har sitt jobb kvar struntar i om grannar och släktingar blir arbetslösa. Men så fungerar det inte. Vi vill inte se våra medmänniskor gå under. I grunden är de allra flesta människor solidariska.Skatterna har sänkts med mer än 80 miljarder kronor på tre år – mest för de bäst ställda. Det är ett slöseri med gemensamma resurser. Principen om att välfärden ska betalas av var och en efter förmåga har frångåtts. Men det har också principen om att välfärden ska komma alla till del efter behov. Människor med låga inkomster, arbetssökande, sjukskrivna och, inte minst, pensionärer, har inte fått del av skattesänkningarna. Istället har de fått finansiera dem med kraftigt försämrade trygghetsförsäkringar.
Denna medvetna politik göra att allt fler tvingas till socialkontoren för att de inte klarar sin försörjning. Att leva på försörjningsstödets existensminimum är både ekonomiskt svårt och stigmatiserande, men det innebär också att belastning på socialsekreterare ökar också att de får mindre tid att arbeta med de allra mest utsatta i samhället. Dessutom: När kostnaderna för försörjningsstödet växer – och det gör det i en stor majoritet av landets kommuner – så måste pengar användas som annars skulle ha gått till välfärdens verksamheter. Den stora majoriteten av Sveriges befolkning förlorar på en politik som medvetet ökar orättvisorna. Några få procent i samhällets absoluta topp är de enda reella vinnarna.