Fy *#§#* vad jobbigt det är ibland.
Sen igår (inlägg nedan) har jag funderat på hur det är möjligt att landets socialförsäkringsminister ber de som drabbas av en raserad sjukförsäkring att gå till socialen. Själva poängen är ju att den som drabbas av sjukdom inte ska bli barskrapad och behöva söka bidrag, utan ha en försäkring som täcker inkomstbortfall. Ett värdigt välfärdssamhälle måste ha en värdig socialförsäkring.
Men jobbigast var nog ändå alla de människor som kontaktade mig igår. En man som var för sjuk för att klara av introduktions-programmet, lämnas helt utan inkomst i tre månader innan han har rätt att komma in sjukförsäkringen igen. Han undrar om socialförsäkringsministern verkligen menar att dom ska sälja lägenheten och byta skola för ungarna för att söka socialbidrag för tre månader, eller om det bara är meningen att de ska bli fattigare för att han haft oturen att drabbas av långvarig sjukdom.
Brev efter brev och jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag är så arg och ledsen att jag nästan kokar. Och ja, jag vet att det inte är jag som egentligen har det jobbigt. Jag är bara bärare av berättelser från de som verkligen drabbas av högerns hårda och cyniska politik. Jag tar ett djupt andetag och tänker på den gamla kvinnokampssloganen: Gråt inte – Kämpa!
