Jag trodde inte jag skulle skriva ett sånt här blogginlägg, men jag börjar bli innerligt tröttna på diskussionerna om huruvida medlemmarna i det socialdemokratiska partiet valt en bra ledare eller inte. Helgens rapportering är riktigt tendentiös.
Jag har inget emot offentliga diskussioner om det socialdemokratiska partiets inre verksamhet. Det är viktiga och riktiga. Vi aspirerar på regeringsmakten och då ska man tåla att granskas och diskuteras. Men det får ju vara någon måtta och sans i samtalstonen. Därför vill jag göra några klargöranden. 1. Halva väljarkåren är borgerlig. Inte konstigt att dom inte tycker att Sahlin skulle vara en bra statsminister. 2. Ingen S-ledare har vart älskad av alla, minns nidbilderna av Palme, Carlsson och Persson. 3. Ingen tidigare statsministerkandidat har så bred och lång erfarenhet som Sahlin.
Det som gör mig mest arg är att denna diskussion toppar tidningarna samtidigt som den borgerliga regeringen låtigt den finansiella krisen bli en jobbkris och nu passivt ser på när krisen också slår rakt in i välfärdens verksamheter. Och de lösningar de pressenterar är att fortsätta sänka skatten med lånade pengar och nu senast en höjning av barnomsorgsavgiften som skulle motsvara en extra skatt på barnfamiljer på en krona. Det är en orättvis och ineffektiv politik. Jag vill diskutera hur Sverige kan ta sig ur krisen, hur Sverige kan bli mer rättvist och hur vi kan få ett Sverige som faktiskt tar vara på människors vilja till arbete.
