Nu har Jessica Ritzén levt på socialbidrag i en månad, och diskussionen runt Fattigbloggen har nästan bara handlat om huruvida det hon gör är på riktigt eller bara ett sätt att profitera på utsatta människor. Ärligt talat så intresserar det mig väldigt lite. Jag har däremot med intresse läst kommentarerna på bloggen. De är på riktigt. Jag hade verkligen hoppats att experimentet lett till en större debatt om den växande fattigdomen i Sverige.
- Det handlar om busschauffören som var sjukskriven halvtid för att kroppen inte klarar mer, men som med de hårdare reglerna bedöms ha förmåga till något annat jobb, och tvingas säga upp sig för att gå rakt ut i arbetslöshet.
- Det handlar om bilmekanikern som jobbat och betalat A-kassa i 15 år, men som nu sägs upp och kommer ut i en A-kassa som ger lite knappt hälften av den tidigare lönen.
- Det handlar om den halv miljon svenskar som pressats ut ur A-kassan med regeringens höjda avgifter och som står helt utan försäkring om dom förlorar jobbet.
- Det handlar om ensamma mammor med barn som redan har en tuff ekonomisk stress och som F-kassan säger är krisens stora förlorare.
- Det handlar om kvinnan som jobbat deltid i vården och med slitna axlar börjar plocka ut en redan låg pension som dessutom beskattas hårdare då regeringen har infört en högre skattetabell för pensionärer än för löntagare.
- Det handlar om den kvarts miljon barn i Sverige som lever i fattigdom, som inte åker på semester, som inte kan bjuda hem kompisar och som får ont i magen när det ska betalas en 50-lapp till klasskassan.
Enligt regeringens egna prognoser från tisdagens vårbudget så kommer socialbidragen öka med 50 procent till 2011. Det är inget annat än en konsekvens av en tom politik att möta krisen och en medveten nedmontering av de gemensamma välfärdsförsäkringarna.
