25 år senare - Kampen går vidare.

I förmiddags hade jag det hedersfyllda uppdraget att som ordförande för socialdemokra-terna i Stockholm lägga ner vår krans vid Olof Palmes grav. Även om jag bara var barn så minns jag, som alla andra vad jag gjorde idag för 25 år sedan.

Efter kransnedläggningen tog jag tunnelbanan till Sätra. Besökte en öppen förskola och pratade politik med föräldrarna. Många viktiga frågor avhandlades allt från anhöriginvandring till barnomsorgsgaranti, men en fråga var mer dominerande än andra ”Varför får våra barn en sämre skola än barnen som bor inne i stan?” Många föräldrar oroade sig över Sätraskolans dåliga rykte. Några hade, med stor vånda, bestämt sig för att köra sina barn till andra skolor för att ge en bättre undervisning. Ingen var mot möjligheten att välja skola, men vill de inte behöva välja bort, som statsministern tipsar om här.

Efter att träffat föräldrar i Sätra är jag än mer övertygad om att det här inte duger. Det duger inte att låta hela stadsdelar med barn halka efter. Det är ovärdigt och det är osmart. Jag tycker att vart enda barn ska ha rätt till den bästa skolan. Så kan varje barn kan nå sitt yttersta och kanske längre än man anade eller vad ryggsäcken hemma var packad för.

Att bära fram kransen till Olof Palmes grav är ett sätt att hedra en viktig man, men det är inte bara tillbakablickande. Olof Palmes ord från 1975 är aktuella än idag. ”Man kan inte med ett individualkapitalistiskt betraktelse-sätt hålla på och tala om mina barn och dina, utan det är fråga om våra barn – det gäller varenda tjatting. Därför ska barnen sättas i förgrunden.” Och kampen går vidare.

Nu får det vara färdigkrisat.

Äntligen avlämnar Kriskommissionen sin rapport. Jag har så klart inte hunnit läsa hela, men den finns här. Läs gärna, för nu börjar vi jobbet.

Det ska bli så skönt att få kränga av sig tagelskjortan och äntligen få börja prata framtid. Nu får det vara nog med krisande och navelskåderi. Nu är det dags för lite riktigt förnyelsearbete. Sverige förtjänar en stark, modern och radikal socialdemokrati – en socialdemokrati som med självförtroende tar sig an de utmaningar Sverige står inför.

FP:s politik är nått helt annat än deras retorik.

De fristående välbärgade Franska skolan och Kunskapskolan är vinnare. De kommunala skolorna i mer utsatta Hjulsta och Sätra är förlorare. Så ser resultatet ut av Lotta Edholms (FP) resursfördelning och Jan Björklunds (FP) lagstiftning. Brallorna ner. Lyssna på P1-morgons reportage här.

Idag har jag träffat Stockholms framtid och deras kloka föräldrar.

Idag har jag börjat vårens besök på Öppna Förskolor i Stockholm som jag bjöd in mig till så här. Jag har besökt Rågsved och Blackeberg och träffat drygt fyrtio fina bebisar och deras kloka föräldrar.

Jag har haft många spännande samtal om barnomsorgsgarantin och bristen på förskolor, om att bli skickad runt för förlossning, om oron för brott och segregation, om det korkade i att det är tillåtet att plocka ut vinst ur friskolor, om hur det brister i den reella valfriheten i förskolan, om vikten av bra mat i förskolorna, om oro för att moderaterna nästa år kommer plocka idrottsföreningarnas pengar och om mycket mycket annat.

Det är dags att anta utmaningen.

På ledarplats i Aftonbladet skriver Katrine Keilos om den stora utmaningen. Att avskaffa barnfattigdomen på 10 år borde vara en uppgift för en ny svensk socialdemokrati.

Det är inte värdigt ett välfärdsland som Sverige att mer än vart 10:e barn växer upp i fattigdom. Målet måste sättas och vägen snitslas. Målet kan inte vara något annat är att utrota barnfattigdomen. Vägen dit är en jobbpolitik som förmår pressa tillbaka arbetslös-heten, en skola som ger alla barn den bästa starten, en generell välfärd som utjämnar livschanser och ett ständigt fokus på barns rätt och uppväxtvillkor.

Barnen är inte bara vår framtid - barnen är här och nu och de förtjänar en vuxen värld som tar dom på allvar. Det är dags att anta utmaningen.

41 industriarbetare är fler än 1 VD.

I en ny rapport jämför LO inkomstutvecklingen för VD:ar i de 50 största börsbolagen med vad en industriarbetare tjänar. Resultatet är slående. År 2009 tjänade en VD lika mycket som 41 industri-arbetare och skillnaderna ökar. Runt 1980 var skillnaderna som minst, men sedan har de alltså ökat. Läs rapporten här.

Och som om inte det vore nog med galet stora löneklyftor har vi en regering som kastar pengar över rika. Borttagen förmögenhetsskatt, borttagen arvs- och gåvoskatt, en orättvis fastighetsbeskattning, skatteavdrag för den som köper städhjälp, kraftigt sänkt inkomst-skatt. Sammantaget har regeringens skattesänkningar gett den rikaste hundradelen av befolkningen lika mycket skattesänkning som 25 procent av hela befolkningen.

Sverige slits isär – det förlorar både VD:n och industriarbetaren på.

En uppmaning och ett krokodilhalsband.

Kvart över sex i morse vaknade jag till döttrarnas Ja må ho leva, kaffe på sängen och lila/rosa krokodil-pärlhalsband. På väg till jobbet skrollarde jag Rädda Barnens årliga Barnfattigdomsrapport. Pressmeddelande inleds så här:

Barnfattigdomen ökar igen. Under 2008 levde 220 000 barn i fattigdom – det vill säga 11,5 procent av alla barn i Sverige. Idag släpper Rädda Barnen sin åttonde rapport om barnfattigdomen. Analysen är att Sverige inte tar barnkonventionen på allvar. Rädda Barnen menar att det nu krävs ett nationellt grepp om frågan.
Sverige är rikare än någonsin – många hushåll och särskilt den mest välbärgade tiondelen, har blivit betydligt rikare och BNP per capita har stigit konsekvent under hela 2000-talet. Trots det ser vi fortsatt ökade klyftor mellan de fattigaste och de rikaste barnen.

Hela rapporten kan du läsa här.

Det finns få saker som gör mig så arg som när barn far illa. Barn är inte bara vår framtid, de är också här och nu. Och även i år kan vi konstatera att de har rätt att kräva bättre av oss vuxna och beslutsfattare. Jag tar rapporten som en viktig födelsedagspresent och en uppmaning.

I de här postningarna har jag tidigare skrivit om barnfattigdom.