Igår debatterade jag barnfattigdom hos Makalösa Föräldrar. Jag tycker att hur ett samhälle behandlar sina yngsta medborgare är en måttstock för hur samhället utvecklas. I Sverige beräknas barnfattigdomen ökat med 50 procent de senaste fyra åren. Om du är barn till ensamstående är risken för fattigdom tre gånger högre, har de dessutom en förälder född utanför europa är det vart annat barn som växer upp i fattigdom. Utvecklingen i Sverige går åt helt fel håll.
Det som förvånade mig i debatten var hur lätt de borgerliga debattörerna tog på problemet. Bollade med siffror och statistik, hävdade att även om de inte gjort nått under de fyra år de haft makten för att förenkla livet för ensamstående eller motverka barnfattigdom så kanske de skulle göra det nästa år. Och genomsyrades av att det inte är ett strukturellt problem, utan ett individuellt. Med den synen så är det logiskt att som politiker luta sig tillbaka och se hur det går. Trots att all erfarenhet visar att vi vet hur det går. De som bäst behöver stöd för att kunna ge sina barn en bra vardag är de som drabbas hårdast.
I debatten kunde jag, Peter Eriksson och Josefin Brink berätta om att en rödgrön regering skulle höja under underhållsstöder, bostadsbidraget, flerbarnstillägget, VAB-ersättningen. Men också fokusera på rätten att jobba heltid, barnomsorg när man behöver det, trygga trygghetsförsäkringar – en modern arbetslinje, som håller. Samtidigt som de borgerliga inte hade några svar annat än att de kan diskutera underhållsstödet, men först efter att de skärpt kraven på papporna och utan något löfte.
Men ändå är det inte dessa enskilda löften som valet handlar om. Det handlar om färdriktning. Hur vill vi att Sverige ska utvecklas de kommande fyra åren. Det handlar helt enkelt om ifall vi vill fortsätta skattesänkarvägen eller om vi vill vända utvecklingen och stärka välfärden för att öka jämlikheten – det mest effektiva verktyget för att utrota barnfattigdom.
