Förra veckan började mina döttrar fritids igen efter sommarlovet. Både dom och jag hade längtat, men när jag gick till jobbet efter första lämningen var jag arg.
Sedan förra terminen har barngruppen ökat med drygt tio barn. De var redan många och det var redan trångt. Personalen är fantastisk och gör verkligen sitt yttersta för att alla barn ska få plats. Men när vi letar upp döttrarnas nya krokar och hyllor i hallen så tappade jag hakan. Inte nog med att det är hög ljudnivå, för få vuxna och för lite lokaler. Det finns inte ens plats för krokar i hallen till alla barn.
Min nioåring var en av de barn som det inte fanns plats för. Hon och några kompisar till fick krokar på en rad över alla andra barn. Varje gång hon ska hänga upp sin jacka måste hon leta reda på en pall och klättra upp på för att nå sin krok. Och varje gång hon tar ner den så rasar en av mina sjuåringars lådan med extrakläder som står på hyllan under. (Och då är det ännu bara en tunn jacka, om några månader är det termobyxor, hockyhjälm, vantar, mössor, skrid-skor…) Så ser verkligheten ut på ett av Stockholms fritids idag.
Ingen ska behöva känna oro för att ens barn inte blir sedd i barn-omsorgen. Gruppstorlekar och personaltäthet blir lätt statistik i valrörelsen, men i grunden handlar det om att prioritera eller inte prioritera kvallite för våra barn. För mig är valet enkelt: Jag vill ha ökad kvallite i välfärden inte fortsatta stora skattesänkningar. Och jag vill att mina ungar ska kunna nå sina kläder på kroken i kapprummet.
De rödgröna lovar idag satsningar på fritids.
