Idag har jag träffat Sofia 30 år från Lekeryd. För tre år sedan hade hon precis kommit tillbaka till jobbet som journalist efter att vart föräldraledig med sitt andra barn. Hon var frisk, trivdes med jobbet, familjen och i sin villa. Då fick hon sitt första epilepsianfall.
Efter den dagen har Sofias liv blivit en lång kamp. Hon genomgick en komplicerad operation och har idag i snitt ett svårt epilepsianfall var annan dag som måste hävas med stesolid. Sofia vill inget annat än att få komma tillbaka till sitt arbete, men behöver stöd. Hon har ansökt, fått avslag, överklagat och kämpat, men ibland tappar hon orken. Ibland blir det bara hopplöst.
Jag är ju både sjuk och frisk, säger Sofia. Jag kan och vill arbeta, men jag kan inte lämnas ensam eftersom jag hela tiden är sjuk. Idag har Sofia hemtjänst hela dagarna för att kunna göra riskfyllda saker (som att åka bil då hon inte kan köra), för att kunna vara med sina barn utan att riskera att de ska se sin mamma falla ihop utan att kunna hjälpa sig själv och för att kunna få sitt stesolid när anfallen kommer. Men hemtjänsten kan inte vara ledsagare på arbetet. Systemet hindrar mig att arbeta, säger Sofia.
Jag har sagt det förr: Ingen blir friskare av att hon blir fattigare. För att komma tillbaka till arbete krävs individuellt anpassat stöd och möjlighet att arbeta utifrån sina förutsättningar.
