Den senaste veckan har jag svarat på väldigt många frågor om studentlägenheter som är åtta kvadratmeter stora. Vill studenter verkligen bo i lägenheter som är så små? Är inte Boverket lite fyrkantiga som säger nej rakt av? Är detta verkligen en utveckling i rätt riktning?
Anledningen till frågorna är AF Bostäders ansökan om att få bygga 100 yteffektiva studentbostäder som är drygt åtta kvadratmeter stora. Man ser det som ett experimentprojekt för att pressa priserna och få ner hyran. Men en så liten lägenhet är inte förenlig med Boverkets regler. Därför har AF Bostäder sökt dispens för projektet, men fått avslag
Det finns inga enkla svar på frågorna ovan. Studenter är en bred grupp där några är äldre, andra är yngre, vissa arbetar heltid vid sidan av studierna och några har barn. Det finns ingenting som säger att studenter inte ska ha rätt till samma grundläggande boendestandard som alla andra. Tvärtom.
Samtidigt är studentbostadsmarknaden i allra högst grad i behov av produktutveckling och nya tankar. I dagsläget är det nämligen svårt att få ekonomi i studentbostadsprojekt, vilket påtalas gång på gång från de bolag som försöker bygga. Och väljer du mellan ett tryggt förstahandskontrakt på en liten bostad, med en hyra du faktiskt har råd att betala, eller korta andrahandskontrakt på en osäker andrahandsmarknad där du aldrig vet när du behöver flytta nästa gång, då kanske det där förstahandskontraktet på den lilla lägenheten ändå känns ganska attraktivt.
Men frågan om studenters boendesituation är större än att enbart handla om byggregelbråk och lösningen ligger inte i om AF Bostäder ska få bygga lägenheter på åtta kvadratmeter eller inte. Bostadsbristen för landets studenter är extrem. I Stockholm, där situationen är som allra sämst, har 80 000 studenter 12 000 studentlägenheter att dela på. Under 2011 påbörjades noll studentlägenheter och bara 63 färdigställdes. Under hela 2000-talet har byggandet hållit en alldeles för låg takt, vilket har resulterat i en extrem bostadsbrist för unga och studenter i storstadsregionerna. Det är en ohållbar utveckling, som måste brytas. Om den ska göras det krävs det ett gemensamt ansvarstagande och modiga politiska beslut.
Kommunerna måste föra en mer aktiv och kraftfullare bostadspolitik där studentbostäder och bostäder för unga prioriteras och premieras genom flera tomträttsavgälder, korta handläggningstider, låga parkeringsnormer, tydliga krav vid direktanvisningar och modiga beslut. Därutöver måste fler kommuner ta ett större ansvar och se till att studentbostadsfrågan får en mer regional karaktär. Regeringen måste ta frågan på allvar och skapa incitament för studentbostadsbyggande. Det kan tillexempel göras genom att avskaffa den kommunala fastighetsavgiften för studentbostäder och se över hur andra skattemässiga orättvisor som råder för hyresrätter kan åtgärdas. Ett tydligare system för bostadsbidrag tillgängligt för alla studenter skulle öka studenters betalningsförmåga och underlätta många studenters svåra ekonomiska situation. För att främja produktutveckling på studentbostadsmarknaden bör ett system likt det som utformats för att stödja utveckling av bostäder för äldre införas.
Bostadsbristen för studenter drabbar enskilda individer men hotar också Sveriges tillväxt och utveckling i stort. Den nationella såväl som den kommunala politiken måste ta ett större grepp om frågan och fatta modiga beslut som leder till ett ökat bostadsbyggande. Då är det olyckligt att stanna upp vid frågan om lägenheter på åtta kvadratmeters vara eller icke vara alldeles för länge.
Lina Glans är ordförande för Stockholms studentkårers centralorganisation som är en samarbetsorganisation för student- och elevkårer i Stockholms län. SSCO representerar över 80 000 studenter.