Jag har funderat en hel del på det där med livspussel. Hur man kan få livet att gå ihop när man både är mitt uppe i familjelivet och mitt uppe i yrkeslivet. Har tidigare skrivit om behovet av klassperspektiv, men jag tror också att det handlar om förväntningar som snurrar allt snabbare runt oss. Våra mammor fick dåligt samvete om vi inte kunde komma hem till doften av nybakta bullar någon gång i veckan, även om mammorna arbetade heltid. Dagens krav är kompletterade med ta-hand-omdig-själv-krav. Man ska vara bra som mor, hustru, i sitt yrke och dessutom ta hand om sig själv. Kvällstidningarna är så här års fyllda med tips om hur du kan få platt mage eller gå ner i vikt till sommaren.
Jag vet att det behövs politiska förändringar för att få livet att gå ihop. Det handlar om bra kollektivtrafik, barnomsorg på obekväm arbetstid, möjligheten för ensamstående att överlåta föräldrapenning, bibliotek och simhallar och mycket annat. Men jag tror också att det handlar om att våga släppa krav. Vill, än en gång, slå ett slag för halvfabrikat och att det är okej med lite ostädat hemma. Och dessutom har jag sett att det är ganska modernt med lite luftigare sommarklänningar, och nog kan man vara värd en ny baddräkt (och passa på att köpa en storlek större...)
