Jag vill varken vara hemmafru eller ha dåligt mammasamvete

Hade en helveteslämning på dagis i morse. Och ja, jag har dåligt samvete för det. Jag har dåligt samvete för att jag skrek åt barnen på vägen dit, och det är väl rimligt. Men när jag går därifrån så väller alla andra dåliga mammasamveten upp. Jag borde hämta tidigare oftare. Jag borde njuta av en stund i lekparken på vägen hem. Jag borde laga riktig mat, gärna tillsammans med alla barnen. Jag borde ha planerade uteaktiviteter varje helg. Jag borde sjunga, läsa, spela och leka mer med döttrarna.

Och tillslut, när tårarna stiger, så kommer de logiska följdfrågorna: Borde jag egentligen jobba alls? Borde jag inte viga mitt liv åt att vara en riktigt bra mamma? Är inte mina döttrar värda det? Samtidigt vet jag att jag ganska snabbt skulle bli galen av att sitta inlåst som hemmafru i min förort, och det skulle absolut inte göra mig till nått som kan liknas vid en god och närvarande mor.

Förra våren fattade riksdagen beslut om vårdnadsbidrag. De borgerliga hade argument för som varierade mellan valfrihet och riktigt mörka familjevärderingar om kvinnans plats i hemmet. Jag ägnade ganska mycket tid åt att prata med föräldrar som skulle kunna vara föremål för detta borgerliga hemmafrubidrag. Nästan alla attraherades av intentionen – mer tid med barnen. Men ytterst få såg hemmafru som lösningen, vilket också bekräftas av den flopp som vårdnadsbidraget blev.

Moderna föräldrar vill både arbeta och ha tid för familj. Att finna vägar att hantera det som kommit att kallas livspusslet är utmaningen för en framtida familjepolitik. Ingen blir bättre mamma av att ha ständigt dåligt samvete för att man inte trillar egna köttbullar en onsdag efter dagis. Jag läser med glädje Belinda Olsson idag.