Igår debatterade vi hushållens skuldsättning i riksdagen. Jag blev oroad när det i debatten bitvis tenderade att handla om ett skuldbeläggande av belånade hushåll.
Det är ett feltänk. Den som lånar till ett boende är inte ogenomtänkt eller oaktsam, snarare tvärt om. Hon har gjort ett livsval, och fullt medveten om att boendekostnaden blir hög. Hon tar också höjd för justeringar i räntan, men hon har stora krav på att politiken inte ändrar spelreglerna. Med allt annat lika så är inte höga bolån i sig ett problem för det hushåll som gjort ett medvetet val. Men om något händer.
Om räntan sticker iväg, till följd av att tillväxten avmattas, som idag sker som en följd av utebliven jobbpolitik, då rycker det i mattan under hushållens förutsättningar att planera sin ekonomiska situation. Eller om olyckan skulle vara framme, om civilingenjören som bor med familjen i drömlägenheten i Liljeholmen blir påkörd när han cyklar till jobbet. En sjukskrivning skulle göra att han förlorar mer än 7 000 kronor i månaden. Där rycks mattan för familjens trygghet i boendet undan.
Hushållen ska kunna räkna med att kalkylen håller. För det krävs långsiktighet: en aktiv jobb- och tillväxtpolitik, en politik för fler och bättre bostäder och robusta omställningsförsäkringar som håller måttet om olyckan skulle vara framme.
