En dag kvar på Almedalsveckan. Jag ska inte ge mig på att utvärdera det som kan kallas politikerkollo, men om man vill använda kolloliknelsen så vore nog Kollo för alla-vi-som-jobbar-med-media i den ankdam som huvudstaden kan bli ett bättre namn. Nej, jag har jobbat hela veckan så jag tänkte försöka mig på en spaning kring bostadspolitikens ställning i det politiska samtalet.
Min tes: Fler och fler ser de problem, sociala och tillväxthämmande, som bostadsbristen leder till, och fler och fler är beredda att lämna gamla dogmer för att komma till bukt med problemet. Snart står de borgerliga partierna i regeringen ensamma kvar med sina ideologiska skygglappar.
Belägg 1: NCC kallar sitte stora (mycket välbesökta) seminarium Vart är 90-talisternas miljonprogram. Med tydlig anspelning på att det krävs statligt ansvar för att kicka igång bostadsbyggandet i stor skala.
Belägg 2: Trähusproducenternas seminarium (också det fullsatt) hade fokus på hur finansieringen i fastighetsbranchen skulle stärkas. En tydlig irritation med att borgerligheten bara pratar regelverk och skyller på kommunernas markpolitik kändes i salen. Det räcker inte med en politik som förlitar sig till marknaden när man som liten aktör inte kan få lån för byggande.
Belägg 3: Nästan alla seminarier jag besökte kring bostadsproduktion var knökfulla, på Hyresgästföreningens fick man dra ut en högtalare på balkongen. En frejdig debatt om olika former av stöd för ökad produktion diskuterades, inklusive ekonomiska statliga stimulanser likt den Byggbonus som finns i S-budgeten. Men på Fastighetsägarnas seminarium om Socialbostäder som landade i en diskussion om marknadshyror som lösning på det mesta var det glest.
Sammantaget. Fler och fler vill att också politiker på nationell nivå orkar ta ansvar för ökad bostadsproduktion.