Hemma från Palestina - dubbelt bedrövad.

Sent igår kväll kom jag hem från ett kort besök i Palestina. Syftet var att visa stöd för Capital to Capital, det ungdomsutbytes- och utvecklingsarbete som Stockholms Arbetarekommun driver tillsammans med Fatah Östra Jerusalem.

Att möta Jerusalems borgmästare som inte har rätt att ha kontor inne i staden. Att bli skjutsad av vänner från Ramallah som tvingas släppa av en halvvägs för att de inte får köra vidare in i Jerusalem. Att se bosättningar som breder ut sig för att omringa och skära av Östra Jerusalem. Att gå i den check-point där människor köar i timtal varje dag för att kanske få komma vidare till sina jobb. Att se en palestinsk familjs demolerade hus. Att stå på den plats utanför Betlehem där ambulanserna tvingas stanna för att de inte får köra vidare med patienter till sjukhuset. Att stå vid och röra den förhatliga mur som skär genom samhällen och människors liv. Att möta människor som varje dag förnedras och förnekas rätten till sitt land. Allt detta är svårt, men viktigt. Svårast den här resan var nog att jag mötte så lite hopp och tillförsikt. Situationen på marken går helt enkelt åt fel håll, och det fort.

Det måste till riktiga fredssamtal nu, och där kan Sverige bidra. Vi skulle kunna sätta politisk press exempelvis genom att ställa Sverige till raden av länder som erkänner staten Palestina. Eller så skulle vi kunna sätta ekonomisk press exempelvis genom att se över det förmånliga handelsavtal Israel har med EU eller genom att kräva märkning av produkter producerade på bosättningar i syfte att få tillstånd en folklig bojkott. Men nej, den Svenska biståndsministern väljer att avisera en neddragning av det svenska stödet till den palestinska myndigheten. Den svenska regeringen väljer alltså att straffa den ockuperade parten för att det inte kommer tillstånd fredssamtal med ockupationsmakten.

Situationen på marken i Palestina gör mig djupt bedrövad, men det gör också den svenska regeringens agerande. Sverige borde kunna så mycket bättre. Sverige behövs för att ge stöd åt det hårt prövade palestinska folkets rättmätiga krav på en egen stat inom säkra och erkända gränser och med Jerusalem som huvudstad.  

Mycke snack och lite verkstad.

Sju år med ökande ungdomsbostadsbrist, idag står 290 000 unga vuxna utan bostad i Sverige. Och sju år av sjunkande nyproduktion av bostäder, idag den lägsta nyproduktionen av små lägenheter på mer än två decennier. Då väljer landets bostadsminister att skriva om problemen. Bra. Bra att han se alla de unga som inte släpps in i vuxenvärlden. Men ärligt talat herr minister, du är ytterst ansvarig för en politik som går i rakt motsatt riktning.

Jag vill inte tvivla på dina ambitioner. Men med bara ett år kvar på regeringsperioden borde det vara slutsnacakat. Det behövs inte fler löften, det behövs leverans - lite verkstad helt enkelt.

Herrklubbarnas tid är förbi.

För andra året i rad minskar andelen kvinnor i börsstyrelserna. Antingen så tror man att det bara finns ungefär en femtedel så många kompetenta kvinnor som män eller så tror man att det finns strukturer som håller kvinnor tillbaka. Jag är övertygad om det sistnämnda, kalla det patriarkat, glastak, könsmaktsordning eller vad du vill, men bilden är klar – kvinnor som grupp värderas lägre än män som grupp.

Näringslivet har visat oförmåga och ovilja att genom egna initiativ tillse att styrelseuppdragen fördelas jämt mellan kvinnor och män. För mig är det självklart att Sverige måste gå vidare med en lagstiftning om kvotering. Herrklubbarnas tid är förbi. I Norge infördes en sådan lagstiftning och där har andelen kvinnor i styrelserna gått från 7 procent år 2003 till 40 procent idag. Även EU-kommissionen arbetar nu fram ett förslag om kvoterade bolagsstyrelser.

Jag är feminist. För mig betyder det att jag ser maktstrukturer som baserar sig på kön OCH att jag är beredd att vidta åtgärder för att bryta dessa strukturer. Anders Borg säger sig också vara feminist och i dagens DN säger han sig se strukturerna, men han ser inte sitt eget ansvar. Att snacka duger inte om man är rikets finansminister, då har man verktyg. Snälla Anders, använd verktygen du har i din hand och våga göra skillnad.

(Och om nån undrar. Nej, kvinnor i börsstyrelser är inte lösningen på patriarkatet. Det är inte heller den viktigaste frågan. Att kvinnor får lägre lön, slitigare jobb, sämre pension, sexuellt exploateras och blir slagna är viktigare. Men förebildsskapet i att makt också kan vara en hon är inte att underskatta.)

Ska en 9-åring kunna ingå köpeavtal bara genom några klick?

Jag har en 11-åring och två 9-åringar. De hänger en hel del på sociala spelsidor. De bygger världar, matar djur, stylar dockor och inreder hem. De klickar obehindrat runt och testar nytt, väldigt orädda och väldigt företagsamma. Som förälder kan jag omöjligt hänga med på allt de gör, men jag vill känna mig trygg.

Monika Allöv Andersson från Värmland anmälde företaget Habbo till konsumentombudsmannen efter att hennes 9-åriga son hade köpt virtuella prylar, utan hennes vetskap eller utan att företaget frågade efter hennes medgivande. Nu dömer marknadsdomstolen till företaget fördel och anser att det "inte strider mot lag eller god sed att barn köper saker på Habbo utan föräldrars samtycke"

Det är naturligtvis helt orimligt att barn ska kunna ingå ekonomiska avtal bara genom några klick och utan att föräldrarna ens vet om det. Om domen blir ett prejudikat som försämrar föräldrars och barns trygghet så blottar det luckor i lagen. Så här ska det inte vara.

34 000 människor i Sverige saknar ett hem.

Idag har jag besökt Soppkök Stockholm, ett fantastiskt initiativ för att uppmärksamma att 34 000 människor i Sverige inte har ett hem och nära 5 000 är akut hemlösa (och då räknas inte EU-migranter, papperslösa eller barn in i statistiken). På medborgarplatsen idag var en strid ström av människor som fick soppa, låna en mobiltelefon, hjälp till härbärge och en stund prat över en kaffe. En mycket enkel, medmänsklig och öppen stämning vilade över hela platsen. Någon frågade efter tandborste, men det fanns inga idag. Hela Soppköks verksamhet drivs ideellt och med gåvor. Men alla jag pratade med påpekade att det opinionsbildande är det viktiga ”Vårt mål är att inte behövas”.

Med ett underskott på över 100 000 bostäder bara i Stockholm så drabbas den hårdast som har längst till en bostad. Hyresvärdarna kräver fast anställning och ofta ganska hög inkomst, försörjningsstöd godkänns inte. Och hur ska du kunna fila på ditt CV när du måste oroa dig för vart du ska sova nästa natt? Och visst hemlöshet är inte sällan en komplex problematik, men det får inte hindra från att påbörja arbetet som leder fram till målet att Soppkök inte behövs. En aktiv bostadspolitik och en human socialpolitik är en bra början.  

 

Nedgång i bostadsbyggandet i Stockholm slår mot möjligheten till jobb och tillväxt i hela landet.

Bostadsbyggandet i Stockholmsregionen fortsätter gå kräftgång. Under 2012 påbörjades endast 6 600 bostäder. Detta med en inflyttning på närmare 40 000 varje år och med ett ackumulerande underskott av bostäder på runt 100 000.

Att bygga fler bostäder är både viktigt för den enskilde, för de unga som vill flytta hemifrån och den som vill komma hit för att kunna ta ett jobb eller en studieplats. Men en fungerande bostadsmarknad är också en förutsättning för att näringslivet ska kunna rekrytera rätt kompetens. Att bygga fler bostäder ger alltså möjlighet till fler jobb och ökad tillväxt. Dessutom ska ju bostäderna byggas, och det ger jobb både direkt och indirekt.

Kort sagt. Bristen på en aktiv politik för ökat bostadsbyggande är ett slöseri. Sverige har inte råd att avstå från de jobb och den förutsättning för tillväxt som ett ökat bostadsbyggande ger.

Rapporten Läget i länet

Siffertrixande ger inga nya jobb.

Trodde att moderaterna toppade sitt siffertrixande igår när ordförande Reinfeldt slog sig för bröstet med att antalet sysselsatta i Sverige har ökat med 200 000, men sa inte att samtidigt har arbetskraften ökat med 400 000 personer. Men idag övertrumfas han av sin egen partisekreterare som hittar på ett alldeles eget sätt att räkna när han hävdar att alla de tiotusentals människor som dumpas i fas 3 inte ingår i den ”verkliga arbetslösheten”.

Att de två högst ansvariga för regeringens största parti är så slarviga med sanningen kan ha två skäl. Antingen är de just slarviga, det tror jag inte både Reinfeldt och Persson är mer kompetenta än så. Snarare är det troliga att de vill sudda ut bilden av regeringens största misslyckande – jobben.

Om man ska kunna ta ansvar för landet och på riktigt göra något åt de utmaningar vi står inför så krävs att man också öppet ser hur Sverige ser ut. Arbetslösheten ligger kvar på samma höga nivå år efter år, och långtidsarbetslösheten har tredubblats. Detta är Sveriges största utmaning för framtiden. En ansvarsfull regering borde se och vidta åtgärder, inte siffertrixa.

Ibland räcker inte 140 tecken

Efter en del funderande har jag bestämt mig för att återuppta mitt bloggande. Jag är riktigt förtjust i twitter och andra former av snabb konversation, men ibland räcker det inte. Vissa tankar kräver lite mer.

Som alltid så gillar jag debatt, medhåll och mothugg. Men i ett tonläge som främjar samtal, inte hämmar. Välkommen tillbaka.