Att möta Jerusalems borgmästare som inte har rätt att ha kontor inne i staden. Att bli skjutsad av vänner från Ramallah som tvingas släppa av en halvvägs för att de inte får köra vidare in i Jerusalem. Att se bosättningar som breder ut sig för att omringa och skära av Östra Jerusalem. Att gå i den check-point där människor köar i timtal varje dag för att kanske få komma vidare till sina jobb. Att se en palestinsk familjs demolerade hus. Att stå på den plats utanför Betlehem där ambulanserna tvingas stanna för att de inte får köra vidare med patienter till sjukhuset. Att stå vid och röra den förhatliga mur som skär genom samhällen och människors liv. Att möta människor som varje dag förnedras och förnekas rätten till sitt land. Allt detta är svårt, men viktigt. Svårast den här resan var nog att jag mötte så lite hopp och tillförsikt. Situationen på marken går helt enkelt åt fel håll, och det fort.
Det måste till riktiga fredssamtal nu, och där kan Sverige bidra. Vi skulle kunna sätta politisk press exempelvis genom att ställa Sverige till raden av länder som erkänner staten Palestina. Eller så skulle vi kunna sätta ekonomisk press exempelvis genom att se över det förmånliga handelsavtal Israel har med EU eller genom att kräva märkning av produkter producerade på bosättningar i syfte att få tillstånd en folklig bojkott. Men nej, den Svenska biståndsministern väljer att avisera en neddragning av det svenska stödet till den palestinska myndigheten. Den svenska regeringen väljer alltså att straffa den ockuperade parten för att det inte kommer tillstånd fredssamtal med ockupationsmakten.
Situationen på marken i Palestina gör mig djupt bedrövad, men det gör också den svenska regeringens agerande. Sverige borde kunna så mycket bättre. Sverige behövs för att ge stöd åt det hårt prövade palestinska folkets rättmätiga krav på en egen stat inom säkra och erkända gränser och med Jerusalem som huvudstad.
