SFS är oroliga över studentostadsbristen. Men bostadsministern är nöjd.

Bara fyra av 32 studentorter kan erbjuda bostad till studenterna inom en månad, det visar SFS rapport om bostadssituationen som redovisas idag. Skrämmande, tycker jag. Vi är bra, tycker bostadsministern.

Om regeringen fortsätter vara nöjd med ökad studentbostadsbrist för varje år kommer det snara bara vara de som kan köpa en lägenhet som kan gå på högskola. Ett riktigt dåligt urvalskriterium tycker jag.

Sverige behöver en politik som vågar satsa på framtiden. En aktiv bostadspolitik som gör att fler unga vågar ta steget till högre studier. Det är bra både för den enskilde och för hela Sverige.

Det verkar som om bostadsmarknaden är perfekt.

Fler och fler byggnadsarbetare går arbetslösa och varslen i byggsektorn ökar markant. Det borde tyda på att marknaden är mättad, att vi inte behöver bygga mer, att vi inte har någon bostadskö, att unga snabbt får ett förstahandskontrakt och att alla som vill snabbt kan få tag i ett bra boende som passar just deras behov och önskemål. Kort sagt, det verkar som om bostadsmarknaden är perfekt.

Men. Nu är ju inte det där sant. Det råder brist på bostäder i hälften av landets kommuner, en kvarts miljon unga är bostadslösa, kötiden för en studentlägenhet i Stockholm är fem år, nyproduktionen av radhus och villor har nästan avstannat, byggandet av små hyresrätter är det lägsta på decennier osv osv. Samtidigt som fler och fler byggnadsarbetare tvingas ut i arbetslöshet. Kan det vara så enkelt att marknaden självt inte klarar att lösa bostadskrisen och att bostaden faktiskt inte är som vilken annan vara som helst? Kan det vara så enkelt att det krävs lite aktiv politik för att få det logiska – bättre att byggnadsarbetare bygger bort bostadsbristen än går arbetslösa – att fungera?

Sommar. Det var vad jag behövde.

Måste erkänna att jag var betydligt mer utarbetad efter den här våren än vad jag själv anade. Jag behövde sommar och jag har njutit varje sekund. Är så tacksam för solen som vart generös i år. För mig är sommar solen i Sverige och tiden med barnen mellan Almedalen och Pride. Ungefär så här.

Men nu närmar sig jobbet med stormsteg. Jag planerar upp, läser in och njuter av de sista dagarna. Snart kommer sandalerna åka av och kavajen åka på. Snart är jag helt redo för utmaningen - valår. Och dessutom har jag poddat ner alla Sommar i P1 och fyllt telefonen med soliga bilder på barnen så jag när hellst det behövs kan få en ny dos energi.

En spaning om ett ökat tryck på staten att bry sig om bostadsbristen.

En dag kvar på Almedalsveckan. Jag ska inte ge mig på att utvärdera det som kan kallas politikerkollo, men om man vill använda kolloliknelsen så vore nog Kollo för alla-vi-som-jobbar-med-media i den ankdam som huvudstaden kan bli ett bättre namn. Nej, jag har jobbat hela veckan så jag tänkte försöka mig på en spaning kring bostadspolitikens ställning i det politiska samtalet.

Min tes: Fler och fler ser de problem, sociala och tillväxthämmande, som bostadsbristen leder till, och fler och fler är beredda att lämna gamla dogmer för att komma till bukt med problemet. Snart står de borgerliga partierna i regeringen ensamma kvar med sina ideologiska skygglappar.

Belägg 1: NCC kallar sitte stora (mycket välbesökta) seminarium Vart är 90-talisternas miljonprogram. Med tydlig anspelning på att det krävs statligt ansvar för att kicka igång bostadsbyggandet i stor skala.

Belägg 2: Trähusproducenternas seminarium (också det fullsatt) hade fokus på hur finansieringen i fastighetsbranchen skulle stärkas. En tydlig irritation med att borgerligheten bara pratar regelverk och skyller på kommunernas markpolitik kändes i salen. Det räcker inte med en politik som förlitar sig till marknaden när man som liten aktör inte kan få lån för byggande.

Belägg 3: Nästan alla seminarier jag besökte kring bostadsproduktion var knökfulla, på Hyresgästföreningens fick man dra ut en högtalare på balkongen. En frejdig debatt om olika former av stöd för ökad produktion diskuterades, inklusive ekonomiska statliga stimulanser likt den Byggbonus som finns i S-budgeten. Men på Fastighetsägarnas seminarium om Socialbostäder som landade i en diskussion om marknadshyror som lösning på det mesta var det glest.

Sammantaget. Fler och fler vill att också politiker på nationell nivå orkar ta ansvar för ökad bostadsproduktion.

Hemma från Palestina - dubbelt bedrövad.

Sent igår kväll kom jag hem från ett kort besök i Palestina. Syftet var att visa stöd för Capital to Capital, det ungdomsutbytes- och utvecklingsarbete som Stockholms Arbetarekommun driver tillsammans med Fatah Östra Jerusalem.

Att möta Jerusalems borgmästare som inte har rätt att ha kontor inne i staden. Att bli skjutsad av vänner från Ramallah som tvingas släppa av en halvvägs för att de inte får köra vidare in i Jerusalem. Att se bosättningar som breder ut sig för att omringa och skära av Östra Jerusalem. Att gå i den check-point där människor köar i timtal varje dag för att kanske få komma vidare till sina jobb. Att se en palestinsk familjs demolerade hus. Att stå på den plats utanför Betlehem där ambulanserna tvingas stanna för att de inte får köra vidare med patienter till sjukhuset. Att stå vid och röra den förhatliga mur som skär genom samhällen och människors liv. Att möta människor som varje dag förnedras och förnekas rätten till sitt land. Allt detta är svårt, men viktigt. Svårast den här resan var nog att jag mötte så lite hopp och tillförsikt. Situationen på marken går helt enkelt åt fel håll, och det fort.

Det måste till riktiga fredssamtal nu, och där kan Sverige bidra. Vi skulle kunna sätta politisk press exempelvis genom att ställa Sverige till raden av länder som erkänner staten Palestina. Eller så skulle vi kunna sätta ekonomisk press exempelvis genom att se över det förmånliga handelsavtal Israel har med EU eller genom att kräva märkning av produkter producerade på bosättningar i syfte att få tillstånd en folklig bojkott. Men nej, den Svenska biståndsministern väljer att avisera en neddragning av det svenska stödet till den palestinska myndigheten. Den svenska regeringen väljer alltså att straffa den ockuperade parten för att det inte kommer tillstånd fredssamtal med ockupationsmakten.

Situationen på marken i Palestina gör mig djupt bedrövad, men det gör också den svenska regeringens agerande. Sverige borde kunna så mycket bättre. Sverige behövs för att ge stöd åt det hårt prövade palestinska folkets rättmätiga krav på en egen stat inom säkra och erkända gränser och med Jerusalem som huvudstad.  

Mycke snack och lite verkstad.

Sju år med ökande ungdomsbostadsbrist, idag står 290 000 unga vuxna utan bostad i Sverige. Och sju år av sjunkande nyproduktion av bostäder, idag den lägsta nyproduktionen av små lägenheter på mer än två decennier. Då väljer landets bostadsminister att skriva om problemen. Bra. Bra att han se alla de unga som inte släpps in i vuxenvärlden. Men ärligt talat herr minister, du är ytterst ansvarig för en politik som går i rakt motsatt riktning.

Jag vill inte tvivla på dina ambitioner. Men med bara ett år kvar på regeringsperioden borde det vara slutsnacakat. Det behövs inte fler löften, det behövs leverans - lite verkstad helt enkelt.

Herrklubbarnas tid är förbi.

För andra året i rad minskar andelen kvinnor i börsstyrelserna. Antingen så tror man att det bara finns ungefär en femtedel så många kompetenta kvinnor som män eller så tror man att det finns strukturer som håller kvinnor tillbaka. Jag är övertygad om det sistnämnda, kalla det patriarkat, glastak, könsmaktsordning eller vad du vill, men bilden är klar – kvinnor som grupp värderas lägre än män som grupp.

Näringslivet har visat oförmåga och ovilja att genom egna initiativ tillse att styrelseuppdragen fördelas jämt mellan kvinnor och män. För mig är det självklart att Sverige måste gå vidare med en lagstiftning om kvotering. Herrklubbarnas tid är förbi. I Norge infördes en sådan lagstiftning och där har andelen kvinnor i styrelserna gått från 7 procent år 2003 till 40 procent idag. Även EU-kommissionen arbetar nu fram ett förslag om kvoterade bolagsstyrelser.

Jag är feminist. För mig betyder det att jag ser maktstrukturer som baserar sig på kön OCH att jag är beredd att vidta åtgärder för att bryta dessa strukturer. Anders Borg säger sig också vara feminist och i dagens DN säger han sig se strukturerna, men han ser inte sitt eget ansvar. Att snacka duger inte om man är rikets finansminister, då har man verktyg. Snälla Anders, använd verktygen du har i din hand och våga göra skillnad.

(Och om nån undrar. Nej, kvinnor i börsstyrelser är inte lösningen på patriarkatet. Det är inte heller den viktigaste frågan. Att kvinnor får lägre lön, slitigare jobb, sämre pension, sexuellt exploateras och blir slagna är viktigare. Men förebildsskapet i att makt också kan vara en hon är inte att underskatta.)