Livspussel kräver mer politiskt ansvar.

SvD har en spännande artikelserie kring barnvaktshjälp och livspussel. Läs här. Livspusselproblemet sätter fingret på något viktigt i vårt samhälle. Nått grundläggande står inte rätt till när vi lever ett liv som inte går ihop. Att reducera det till en fråga om bidrag för att köpa sig bort från de pusselbitar som inte får plats är både fel fokus och oansvarigt.

Fel fokus för det handlar om så mycket mer. Det handlar om hon som aldrig kan stänga av telefonen, som kollar mailen under Bolibompa och som är ständigt jagad av nästa deadline. Men det hanslar också om hon som jobbar 67,5 procent i hemtjänsten och som vill och behöver men inte kan ta extra helger, för sonens pappa vägrar byta helg, föräldrarna bor på annan ort och förskolan är stängd på helger. Båda dessa kvinnor brottas med tid och pusselbitar som inte passar in i livet. Båda dessa kvinnor vill jobba heltid, varken mer eller mindre, och på så vis kunna få makt över sitt liv och sina pusselbitar.

Oansvarigt för det skuldbelägger. Det privatiserar ett samhällsproblem till något som du själv ska köpa dig fri från. Hämta-tre-stressen är väl det tydligaste beviset för hur ett socialt tryck skuldbelägger den som gör (eller tvingas göra) ett annat val. Så minskar också trycket för att säkerställa att barnomsorgen är så bra att varje förälder med gott samvete kan utnyttja barnomsorgen och hämta tidigare när man vill och kan, utan socialttryck och stress. Att livet är komplicerat i ett komplext samhälle är en gemensam angelägenhet.

Dessutom är skattebidrag för den som har råd att köpa vissa tjänster ett slöseri med resurser. Resurser som skulle kunna användas till att utveckla välfärden och underlätta för den som har svårt att få livet att gå ihop.

RUT vs Solidaritet

De flesta av oss kommer att bli gamla och många av oss kommer behöva hjälp och stöd med vardagssysslor. Precis som i all annan välfärd så finns det två sätt att lösa detta: Solidariskt – av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, eller Enskilt – var och en sköter sig själv. Solidaritet är dessutom effektivt, medans enskilda lösningar driver ökad ojämlikhet.

Igår kom SCB med nya siffror om vilka som nyttjar skatteavdraget vid köp av hushållsnära tjänster. Det nya i siffrorna var en ökning hos gruppen ensamstående kvinnor över 85 år. Kvinnor som av olika skäl upplever att de inte får sina behov av stöd och hjälp i vardagen täckta av hemtjänsten.

Hemtjänsten har stora brister. Idag måste man vara riktigt illa där an för att kunna få del av hemtjänst. Varje enskild timma ska bistånds-bedömas. Hemtjänsttaxan är på många håll i landet mycket hög. Möjligheten att påverka innehållet i servicen är nära nog obefintlig. Valfriheten är begränsad till att välja vilket företag som säljer tjänsten, men inte vem som kommer och utför den.

Genom att rusta ner en solidarisk välfärd tvingas enskilda lösningar fram. SCB:s siffror är en alvarlig signal, både en signal om hur illa det står till i stödet till våra älder. Men också om hur samhället i det dolda vrids bort från solidaritet.