Morgan Eklund gästbloggar om Norrköping som orkar ta bostadspolitiskt ansvar.

Den statliga bostadspolitiken är viktig, rentav avgörande - inte tal om det. Men också kommunala insatser kan göra stor skillnad. Det gäller inte minst för dem som har svårt att själva få och kanske framför allt behålla en egen bostad.

Därför har vi i Norrköping inrättat en bostadssamordning, som samordnar kommunens bostadssociala arbete för flera inblandade kommunala nämnder. Förutom samordning och rådgivning gör man flera egna aktiva insatser. För att ta två exempel:

Man arbetar med vräkningsförebyggande arbete, riktat direkt mot de familjer som riskerar att avhysas. Jämför man 2011 med 2008 så har man på dessa år minskat antalet verkställda avhysningar totalt i kommunen med mer än hälften, och antalet berörda barn med ungefär två tredjedelar. En viktig del i arbetet är samverkan mellan kommunen och såväl privata som offentliga hyresvärdar.

Dessutom förser man de som av särskilda skäl behöver det (exempelvis efter en längre behandlingshemsvistelse) med stödlägenheter – en vanlig lägenhet någonstans i staden men där kommunen garanterar hyran och eventuella skadekostnader. Dessutom finns ett antal bostödjare som jobbar med att stötta de som bor i stödlägenheterna med det som behövs för att klara ett eget boende. Efter en tid går stödlägenheterna ofta över till ett vanligt hyresavtal för den enskilde. Trots bostadsbrist i övrigt lyckas man än så länge hitta stödlägenheter till dem som är i behov av det. Även här spelar samverkan med hyresvärdarna en viktig roll.
Aktiva insatser kan göra skillnad.

Om vi ser bostad som en rättighet för alla krävs också aktiva insatser på både statlig och kommunal nivå. Självklart kan vi bli bättre, även i Norrköping. Men mycket görs. Kan regeringen säga detsamma om de statliga insatserna?

Morgan Eklund
är ordförande Norrköpings socialnämnden
och socialdemokrat.

"jagvillhabostad" Gästbloggar om 248 000 unga.

Bostadsbristen, i synnerhet bland oss unga, är ett hot mot storstädernas och Sveriges tillväxt. Situationen är på många håll akut. Somliga tvingas tacka nej till utbildningar på grund av bostadsbristen. Andra tvingas ut på en otrygg andrahandsmarknad där de pendlar mellan kompisarnas soffor och svarta kontrakt med oskäliga hyror, eller som SVT Västnytt nyligen rapporterat så blir unga kvinnor utsatta för sexuella trakasserier när de söker bostad. Enligt Hyresgästföreningen vill dessutom åtta av tio föräldrar att deras hemmavarande barn ska flytta hemifrån.

Att 248 000 unga saknar och efterfrågar en egen bostad är en ohållbar situation för både samhället och enskilda individer.

För att få bukt med problemet så måste byggtakten öka och del av produktionen riktas till unga. Att se unga som en målgrupp på bostadsmarknaden skapar inte bara fler bostäder för unga, det gör även bostadsbyggandet i sin helhet mindre konjunkturkänsligt. Unga utan bostad kommer nämligen att efterfråga en bostad, oavsett konjunktur.

För att få igång en produktion av bostäder som matchar ungas efterfrågan krävs produktutveckling. Tyvärr är byggbranschen inte känd för sin förmåga att bidra med nytänkande. Därför vill vi se ett Bo bra på yngre dar-program som, i likhet med Bo bra på äldre dar, stimulerar nytänkande i syfte att åstadkomma fler bostäder som matchar ungas efterfrågan. Eftersom hyresrätten är en attraktiv boendeform för unga så är det även viktigt att de ekonomiska villkoren för hyresrätten likställs med övriga upplåtelseformers.

Det här är några av de idéer vi har för att lösa bostadsbristen bland unga, men det finns mycket mer att göra och åtgärda.

Med anledning av hur situationen för unga bostadssökande ser ut och hur lite som faktiskt görs från regeringens håll är fältet fritt för oppositionen. Till och med EU-kommissionen har kritiserat Sverige och Anders Borg (M) för låga investeringar i byggsektorn, och en undersökning från Fastighetsägarna visar att förtroendet för bostadspolitiken sjunker.

Därför är det hög tid att kraftsamla, lyssna in de behov och idéer som finns och slutligen agera.

Danielle Zachrisson
är bostadspolitisk samordnare
på jagvillhabostad.nu

Quo vadi(s)? Framåt! - Fastighetsägarnas näringspolitiska chef gästbloggar.

Socialdemokratiska företrädare anklagar återkommande regeringen för passivitet och bristande ambitioner inom bostadspolitiken. Kritiken saknar sällan poänger. Det finns hos flera alliansföreträdare en tendens att överskatta de praktiska effekterna av genomförda förändringar och framlagda förslag.

Situationen borde egentligen vara tacksam för en socialdemokrati i opposition, men jag är inte säker på att man hittills tagit tillvara möjligheterna. Kanske har regeringen upplevt sin bostadspolitik framgångsrik i det hänseendet. (S) har inte utvecklat sin egen politik eftersom de upplevt att motståndarna står utan idéer.

Så behöver det naturligtvis inte vara och efter Stefan Löfvens tillträde har det känts som att (S) återfått det självförtroende som behövs för att inte bara kunna formulera nya idéer, utan även foga samman dessa till en sammanhållen och trovärdig politik. Kanske finns där också en nyfikenhet på politiskt reformarbete som jag idag saknar hos regeringspartierna.

Jag medger att jag kan vara optimistisk i överkant, men när jag läser om en ambition att vända på varje sten tänker jag inte på en ompaketering av den (S)-märkta bostadspolitiken sådan den sett ut under lång tid. Kanske ser jag inte att byggsubventioner överges (fullt så optimistisk är jag inte) men jag ser dem inte som ensamt huvudnummer längre. Jag ser en socialdemokrati som vågar säga "Nej, det var inte bättre förr. Sverige kan bättre än så här!".

Med en osentimental inställning till vad som gjorts historiskt söks svar på vad som behövs för att skapa fler bostäder, där efterfrågan finns och till villkor som speglar individuella önskemål.

Från en pragmatisk utgångspunkt växer insikten om att hyresmarknaden egentligen inte fungerat särskilt bra på flera decennier. Med det försvinner det sista tankeförbudet och som första parti vägrar (S) köpa den svartvita bilden av ett val mellan marknadshyror med ett bristfälligt konsumentskydd och ett oinskränkt försvar av dagens bruksvärdessystem, att det inte finns något däremellan. Företrädare för endera ytterligheten avvisas med samma övertygelse. Om politik, företag och enskilda tillsammans ska kunna skapa en modern och väl fungerande bostadsmarknad, präglad av mångfald, trygghet och utrymme för alla har intresseorganisationer, kollektiva systemlösningar eller ideologiska käpphästar vare sig företräde eller vetorätt.

Fältet är fullt av stenar att vända på. Några ligger ytligt, andra djupt medan ytterligare några kräver att man vänligt ber den som sitter på stenen att akta sig. Ut och vänd på dem!

Martin Lindvall
är Näringspolitisk chef på Fastighetsägarna

S-studenters ordförande gästbloggar om bostäder, tillväxt och vägval för framtiden.

Ibland kan man fråga sig om bostadsminister Stefan Attefall överhuvudtaget har någon verklighetsförankring kvar. I början av februari skrev han nämligen under en debattartikel där han bedyrar att regeringen har en heltäckande bostadspolitik. Detta trots att SCB under samma dag avslöjade att bostadsbyggandet har minskat med 14 % från 2010 till 2011 och att vi därmed har det lägsta bostadsbyggandet på 16 år, långt mycket lägre än våra nordiska grannar. Att andelen unga med eget boende dessutom sjunkit från 62 % till 52 % sedan 1997 till idag visar med all tydlighet att den borgerliga bostadspolitiken är långt ifrån lyckad. I absoluta tal innebär detta enligt hyresgästföreningen 248 000 unga vuxna som skulle vilja ha en egen bostad men som inte ges den möjligheten.

Och hur ser det ut för studenterna? 151 studentbostäder slutfördes i hela landet under 2011. Detta räcker inte ens till att täcka de bostadslösa studenter som finns på min facebook. I storstäderna är bostadssituationen nästan anarkisk och svarta hyreskontrakt, decennie-långa andrahandsuthyrningar och ett evigt flyttande ända upp i 30-årsåldern är vardagsmat för de av oss som drar till storstäderna.

Att en hel generation är lurade på rätten att starta sitt liv med en möjlighet till ett tryggt boende kommer givetvis att ha effekter. Både studenten som inte kan prestera sitt yttersta p.ga stressen i att sakna bostad och den arbetslöse som inte vågar flytta dit jobben finns men bostäderna saknas kommer innebära enorma kostnader för samhället.

Som vanligt har den borgerliga regeringen inte förstått att tillväxt inte är något som stimuleras genom avdrag, sänkta skattetryck eller hårdare piskrapp på den som redan kämpar sitt yttersta. Tillväxt skapas genom att förstå att bara den som ges möjligheter kommer att anstränga sig. Utan en politisk vilja för att lyfta bostadspolitiken kommer konsekvenserna bli en generation vars tillit och vilja att bidraga till samhället dras i botten.

Magnus Nilsson
är ordförande i S-Studenter
och bloggar oftast på "Det räcker inte".

Riad Aliefendic, SSU, gästbloggar: Bostaden som en rättighet och inte en handelsvara

Det finns en tydlig skillnad mellan socialdemokratin och borgerligheten i synen på människans rätt till bostad. Vi tycker att bostaden är en social rättighet, precis som det står i grundlagens målstadga. Det förpliktigar oss som folkrörelse att aktivt arbeta för att också uppfylla det målet.

Det är idag unga människor som studerar eller arbetar deltid som har det allra tuffast på bostadsmarknaden. SSU tror inte på de papperstigrarna som våra borgerliga ungdomsförbund förespråkar. Det räcker inte långt att enbart göra det lättare för människor som är välbärgade och har utrymme att hyra ut i andra hand. Det blir inte heller bättre av att försämra byggnormen för att unga och fattiga ska få trängas på mindre yta. Vi vill skapa ett gott boende för alla.

Det är dyrt att bygga och idag har vi i princip ett oligopol på byggmarknaden. I det läget kan vi inte backa in i framtiden och låta individen själv ansvara för sitt boende, det är en angelägenhet för hela samhället. Vi måste stärka Hyresgästföreningens och allmännyttans positioner för att förbättra medborgarnas situation på bostadsmarknaden. SSU vill att allmännyttan ska vara normgivande för hyressättningen och på det sättet sätta taket för hur höga hyrorna ska vara. Vi vill även införa statliga investeringsstöd för att framför allt bygga hyresrätter med bra kvalitet och låga hyror. Vi borde också se över möjligheterna att använda våra AP-fonder för att investera oss ur boendekrisen. Då kan vi förena unga människors behov med äldres.

Vi ser idag vad de borgerliga har att erbjuda de som har svårt att etablera sig på bostadsmarknaden. Utförsäljningar, dåliga boenden och höga hyror. Vi är tillbaka till en boendesituation som påminner om 1920-talets Sverige. SSU och Socialdemokraterna vill se bostaden som en rättighet och inte en handelsvara. Där skiljer vi oss ifrån den asociala ingenjörskonst som idag råder.

Riad Aliefendic
SSU:s bostadspolitiska talesperson

Lina Glans, SSCO:s ordförande, gästbloggar om bostadsbrist för unga och studenter.

Den senaste veckan har jag svarat på väldigt många frågor om studentlägenheter som är åtta kvadratmeter stora. Vill studenter verkligen bo i lägenheter som är så små? Är inte Boverket lite fyrkantiga som säger nej rakt av? Är detta verkligen en utveckling i rätt riktning?

Anledningen till frågorna är AF Bostäders ansökan om att få bygga 100 yteffektiva studentbostäder som är drygt åtta kvadratmeter stora. Man ser det som ett experimentprojekt för att pressa priserna och få ner hyran. Men en så liten lägenhet är inte förenlig med Boverkets regler. Därför har AF Bostäder sökt dispens för projektet, men fått avslag

Det finns inga enkla svar på frågorna ovan. Studenter är en bred grupp där några är äldre, andra är yngre, vissa arbetar heltid vid sidan av studierna och några har barn. Det finns ingenting som säger att studenter inte ska ha rätt till samma grundläggande boendestandard som alla andra. Tvärtom.

Samtidigt är studentbostadsmarknaden i allra högst grad i behov av produktutveckling och nya tankar. I dagsläget är det nämligen svårt att få ekonomi i studentbostadsprojekt, vilket påtalas gång på gång från de bolag som försöker bygga. Och väljer du mellan ett tryggt förstahandskontrakt på en liten bostad, med en hyra du faktiskt har råd att betala, eller korta andrahandskontrakt på en osäker andrahandsmarknad där du aldrig vet när du behöver flytta nästa gång, då kanske det där förstahandskontraktet på den lilla lägenheten ändå känns ganska attraktivt.

Men frågan om studenters boendesituation är större än att enbart handla om byggregelbråk och lösningen ligger inte i om AF Bostäder ska få bygga lägenheter på åtta kvadratmeter eller inte. Bostadsbristen för landets studenter är extrem. I Stockholm, där situationen är som allra sämst, har 80 000 studenter 12 000 studentlägenheter att dela på. Under 2011 påbörjades noll studentlägenheter och bara 63 färdigställdes. Under hela 2000-talet har byggandet hållit en alldeles för låg takt, vilket har resulterat i en extrem bostadsbrist för unga och studenter i storstadsregionerna. Det är en ohållbar utveckling, som måste brytas. Om den ska göras det krävs det ett gemensamt ansvarstagande och modiga politiska beslut.

Kommunerna måste föra en mer aktiv och kraftfullare bostadspolitik där studentbostäder och bostäder för unga prioriteras och premieras genom flera tomträttsavgälder, korta handläggningstider, låga parkeringsnormer, tydliga krav vid direktanvisningar och modiga beslut. Därutöver måste fler kommuner ta ett större ansvar och se till att studentbostadsfrågan får en mer regional karaktär. Regeringen måste ta frågan på allvar och skapa incitament för studentbostadsbyggande. Det kan tillexempel göras genom att avskaffa den kommunala fastighetsavgiften för studentbostäder och se över hur andra skattemässiga orättvisor som råder för hyresrätter kan åtgärdas. Ett tydligare system för bostadsbidrag tillgängligt för alla studenter skulle öka studenters betalningsförmåga och underlätta många studenters svåra ekonomiska situation. För att främja produktutveckling på studentbostadsmarknaden bör ett system likt det som utformats för att stödja utveckling av bostäder för äldre införas.

Bostadsbristen för studenter drabbar enskilda individer men hotar också Sveriges tillväxt och utveckling i stort. Den nationella såväl som den kommunala politiken måste ta ett större grepp om frågan och fatta modiga beslut som leder till ett ökat bostadsbyggande. Då är det olyckligt att stanna upp vid frågan om lägenheter på åtta kvadratmeters vara eller icke vara alldeles för länge.

Lina Glans är ordförande för Stockholms studentkårers centralorganisation som är en samarbetsorganisation för student- och elevkårer i Stockholms län. SSCO representerar över 80 000 studenter.