Jag hävdar med envishet arbetslinjen. Den enkla förklaringen är 1. Jag har en människosyn som säger att jag tror att människor vill arbeta, vill vara med och vill göra rätt för sig. 2. Hela välfärdens finansiering bygger på att vi arbetar.
(För att inte bli missförstådd så bygger arbetslinjen i sjuk-försäkringen på att den som är sjuk få stöd och rehabilitering tillbaka till arbete och vid behov ett anpassat eller subventionerat arbete. Det handlar inte om att rycka undan försörjningen för folk – ingen blir friskare av att hon blir fattigare. Och självklart ska den som är sjuk, och inte kan arbeta, ha tryggheten i en ersättning som täcker inkomstbortfallet.)
Just för att arbete är grunden för välfärden och att det borde vara en rättighet för varje människa att delta utifrån sina förutsättningar, så gör det mig så upprörd när jag ser att jobbpolitiken har totalt kollapsat. Idag har Sverige en ekonomisk politik som aktivt motverkar full sysselsättning och en arbetsmarknadspolitik som parkerar människor i passivitet med hypnotiserande coacher. Samtidigt som arbetslösheten går mot tvåsiffriga tal.
Hade jag haft anlag för att vara konspiratorisk hade jag kunnat tro att det var meningen. Att det var ett sätt att bakvägen genomföra ett systemskifte. För om man låter arbetslösheten skena så minskar de gemensamma resurserna och då kan man motivera nedskärningar i välfärden, och gör man nedskärningar i välfärden så ökar de sociala klyftorna och lönespridningen. Resultatet blir automatiskt att både den svenska modellen och den generella välfärden är ett minne blott. Men konspirationsteorier har aldrig legat för mig.
