Idag rapporterar DN att antalet unga förtidspensionärer aldrig vart högre. Det är alarmerande. Människor med mer än tjugo år kvar på arbetsmarknaden ställs helt utanför. När vi dessutom är mitt inne i den djupaste lågkonjunktur så är risken än större att en stor grupp människor hamnar i permanent utanförskap. Det är helt ovärdigt ett välfärdssamhälle.
Tre saker är centrala för att få människor med lång sjukfrånvaro att åter få möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. 1. Att den sjuke får aktivt stöd och individanpassad rehabilitering. 2. Att arbetsgivaren ges stöd att anställa också människor med lång sjukfrånvaro. 3. Att den sjuke kan känna en trygghet i sin försörjning för att orka och våga omställning till arbete.
Det är med sorg som jag ser att landets regering gör precis tvärtom. 1. Drar undan F-kassans resurser till rehabilitering och misslyckas med att få en landstingsbaserad rehabilitering på plats. 2. Trots att TCO:s granskring visar att endast sju procent är positiva till att anställa långtidssjukskrivna håller regeringen fast vid att det räcker med en sparsam och ineffektiv satsning på nyfriskjobb. 3. Förändringarna i sjukskrivningsreglerna är dogmatiska och slår ut sjuka människor ur försäkringen, och när det gäller sjukersättningen så strams den upp så att du bara har rätt till ersättning om du kan göra gällande att du kommer att vara utan arbetsförmåga livet ut.
Ofta kommer debatten att handla om ersättningsnivåer, tidsgränser och budgetposter, men i grund och botten handlar det om människovärde. Jag är övertygad om att ett samhälle som tar vara på varje människa inneboende kraft och vilja till att delta, utifrån sina förutsättningar, är ett samhälle som håller samman och som vi alla kan leva gott i. Det är ett slöseri att inte ge stöd och kraft för sjuka människor att komma in i arbetslivet och det är en synisk människosyn att tro att folk blir friskare för att man rycker undan pengarna för dom.
