Sitter i riksdagens kammare och lyssnar på budgetdebatten. Jag hade verkligen önskat att jag skulle slippa säga För lite och För sent, men tyvärr...
Den internationella finanskrisen har slagit hårdare mot Sverige än mot vår omvärld. Hade regeringen velat möta lågkonjunkturen hade man stimulerat ekonomin innan varselvågen övergick i jobbkris. Vi är nu långt ner i jobbkrisen. Det är nu man kan stimulera köpkraften och underlätta för att möta framtiden när konjunkturen vänder. Regeringen väljer att låna pengar till statsbudgeten, men inte för att möta krisens effekter, utan för att kunna fortsätta sänka skatter. Jag är ledsen att säga det, men det är för lite och för sent. Att styra ett land i kristider kräver mod och politisk vilja. Regeringen verkar sakna båda.
Hör finansministern från talarstolen beskriva en nattsvart framtid. Men han snuddar knappt vid den kris som nu rullar in i kommunerna där vi nu ser ökade socialbidragskostnader för att fler slås ut ur A-kassan och sjukförsäkringen och minskade skatteintäkter som en följd av arbetslösheten. Man behöver inte vara ekonomiprofessor för att förstå att det slår mot skolan, vården, äldreomsorgen, förskolan och den välfärd som människor möter i sin vardag. Välfärdens verksamheter får ta mycket stryk av regeringens passivitet. ”I kommunerna, har kommunerna ansvar” säger Anders Borg i talarstolen. Men hallå! Är det bättre att tvinga barnskötare gå från jobbet och sänka skatten för rika, än att stödja kommunerna i krisen och värna barnens rätt till bra barnomsorg?
