Debatten om sjukförsäkringen upprör många känslor. I grunden handlar den om människosyn och hur man vill att samhället ska utvecklas. Om man som moderaterna tror att var och en klarar sig bäst själv och att den som är sjuk lättar kommer tillbaka i arbete om hon får försörjningen undanryckt. Eller om man istället, som vi socialdemokrater, tror att vi behöver varandra, att det både är smart och solidariskt att ha en generell välfärd som omfattar alla och ger ekonomisk trygghet så att den som är sjuk och inte kan arbeta kan koncentrera sig på att bli frisk.
I debatter med mycket känslor finns det alltid lågvattenmärken. Det lägsta i debatten hitintills står Gunnar Axén (M) för. Jag har verkligen funderat på om jag ska, men bestämde mig ändå för att svara på hans inlägg. Det går att läsa här.
Just nu svarar jag på den flod av tackmail jag fått under dagen. Och stärks i övertygelsen om att det var rätt att replikera på detta lågvattenmärke.
