Jämställdhetsglasögonen gör politiken tydligare

Det senaste dryga året har varit tufft för Sverige och många svenskar. Det socialdemokratiska partiet och fackföreningsrörelsen har fokuserat på krisens effekter för löntagarna. Det är logiskt då löntagarnas rättigheter är centrala och det som tydligast visar på skillnaderna i svensk politik.

Just därför var Mona Sahlins sommartal igår så rätt. Löntagarnas rättigheter är kärnan, men vi måste också våga se fler konflikter och se att alla löntagare inte drabbas på samma vis av regeringens usla politik. Med ett tydligt kvinnofokus och med jämställdhetsglasögonen på blir politiken än tydligare.

Fattigdomen slår mot hela Sverige - alla är förlorare på regeringens klasspolitik.

De ekonomiska och sociala klyftorna ökar kraftigt i Sverige. Sedan den borgerliga valsegern 2006 har utvecklingen förvärrats drastiskt. Utanförskapet och fattigdomen växer och detta är inte effekten av en finanskris, eller ens enbart effekter av lågkonjunktur och arbetslöshet. Det är resultatet av en målmedveten borgerlig politik byggd på tron att otrygghet och orättvisor fungerar som drivkrafter i ett samhälle. Detta är cynism byggd på feltolkningen att den som har sitt jobb kvar struntar i om grannar och släktingar blir arbetslösa. Men så fungerar det inte. Vi vill inte se våra medmänniskor gå under. I grunden är de allra flesta människor solidariska.

Skatterna har sänkts med mer än 80 miljarder kronor på tre år – mest för de bäst ställda. Det är ett slöseri med gemensamma resurser. Principen om att välfärden ska betalas av var och en efter förmåga har frångåtts. Men det har också principen om att välfärden ska komma alla till del efter behov. Människor med låga inkomster, arbetssökande, sjukskrivna och, inte minst, pensionärer, har inte fått del av skattesänkningarna. Istället har de fått finansiera dem med kraftigt försämrade trygghetsförsäkringar.

Denna medvetna politik göra att allt fler tvingas till socialkontoren för att de inte klarar sin försörjning. Att leva på försörjningsstödets existensminimum är både ekonomiskt svårt och stigmatiserande, men det innebär också att belastning på socialsekreterare ökar också att de får mindre tid att arbeta med de allra mest utsatta i samhället. Dessutom: När kostnaderna för försörjningsstödet växer – och det gör det i en stor majoritet av landets kommuner – så måste pengar användas som annars skulle ha gått till välfärdens verksamheter. Den stora majoriteten av Sveriges befolkning förlorar på en politik som medvetet ökar orättvisorna. Några få procent i samhällets absoluta topp är de enda reella vinnarna.

Lycka till Obama!

En generell och allomfattande välfärd är bevisat den bästa, både i historisk och internationell jämförelse. En modell som den nordiska ger det bäst skyddet och den bästa välfärden för både de som har det hyfsat bra och till de som har knappa resurser, utan att stigmatisera i fattigdom. Framgångsfaktorer för är att alla får del och att finansieringen är solidarisk.

President Obama har ett tufft jobb framför sig i att genomföra de, ganska modesta, förändringar i den amerikanska välfärden som har föresatt sig. USA är ett av världens rikaste länder, har några av världens högsta kostnader för välfärd samtidigt som man har en extrem fattigdom. Ett helt privat välfärdssystem betyder att all riska tas av den enskilde. Var och en måste spara till all utbildning och avsätta medel för exempelvis sjukvårdsförsäkring. Det betyder dels att den som inte har resurser blir utan utbildning eller vård, men det betyder också att "den som har den spar" och ekonomiska politik för arbete blir betydligt svårare. Eller annorlunda uttryckt: Orättvisor är osmart för hela samhället.

Jag kan bara önska Obama lycka till. Det är ett viktigt första steg, även om det är långt kvar innan den vanlige amerikanen kan känna en trygghet i att det gemensamma stödet finns där om olyckan skulle vara framme.

Sanningen är att männsikor kastas ut ur välfärdsförsäkringen

Idag rapporterar F-kassan om vad som skett med de som fått sin ersättning indragen, trots att de inte kan gå tillbaka till arbete. Det visar att runt var femte som blivit utförsäkrad efter att passerat 180-dagarsgränsen har sökt socialbidrag för att klara sin försörjning. Det är i sig fruktansvärt att de nya reglerna i sjukförsäkringen medvetet kastar ut människor till socialbidrag. Men man måste också fråga sig vad de andra gör. Är det hon som börjar plocka ut pension redan vid 61? Är det han som har byggde ett litet torp när barnen var små? Är det han som bor i bostadsrätt? Är det hon som tvingas leva på mannens lön?

Oavsett hur människor löser situationen så ställer regelsystemet människor utanför välfärdsförsäkringarna. Att vara ekonomiskt beroende av sin man, av någon annans välvilja eller av socialbidrag gör inte att människor blir friskare. Det blir inte lättare att komma tillbaka i arbete för att man blir fattig.

DN:s rapportering är tendentiös. Istället för att rapportera om läget för de som kastats ut ur försäkringen redovisar man hur många av alla som avslutat sin sjukskrivning under en period som tvingas till socialbidrag, alltså även hon som fick influensa och avslutade sjukskrivningen med att gå tillbaka till jobbet. Det är att blanda äpplen och päron och att spela med statistik. I en sjukförsäkring värd namnet har den som är sjuk rätt till ersättning, men självklart inte den som inte är sjuk. Det alarmerande i rapporten är att var tionde avslutat ärende var någon som helt sonika kastades ut och av dessa har alltså 20 procent tvingats till socialkontoret för att klara sin försörjning.

Usel politik, men bra marknadsföring.

De utförsäkringar ur sjukförsäkringen vi nu ser är en rak konsekvens av regeringens politik. F-kassan kom vid månadsskiftet med nya skrämmande siffror, som jag bloggat om tidigare. Idag lyckas Christina Husmark Pehrsson med konststycket att beskriva det som något positivt att det blir färre människor som är sjukskrivna, vilket ju inte är så konstigt då sjuka människor kastas ut ur försäkringen.

Det är en usel politik med en bra marknadsföring. Men politik är viktigare än att behandlas som ett spel där man kan vinna poäng i media. Det är på riktigt. De människor som drabbas av regeringens fruktansvärt syniska politik mot sjuka, liksom alla vi andra, är inte så lättlurade. Ingen har lyckats förklara för mig hur människor ska bli friskare genom att de blir fattigare eller hur människor blir mer anställningsbara genom att de tvingas oroa sig för hur de ska kunna betala räkningarna i slutet av månaden.

Välfärden ska också motverka oröttvisor.

På dagens DN-debatt ger Timbros välfärdsansvarige, den förre MUF-ordföranden Idegard, råd till regeringen. I korthet går det ut på att sluta ”ösa pengar” över kommunsektorn. Han pekar på att kommunerna gör en hel massa som inte har med välfärd att göra och som människor borde betala själva och exemplifierar med kultur och fritid.

För mig är hela syftet med att ha en gemensam välfärd att utjämna orättvisor och att alla ska få del av samma höga kvalitet utan att behöva köpa sig tillägg. Då är kultur- och fritidsverksamhet en viktig del av välfärden.

Barnfattigdomen växer. Bara i Stockholm lever fler än 7 000 barn i familjer som behöver försörjningsstöd. För dessa barn ger öppna parklekar, kommunala badanläggningar och kollo en bra sommar. Det är ett sätt att utjämna orättvisor mellan barn som är födda i familjer som har och familjer som har det lite mer knapert. Kultur- och fritidsverksamheten är, i sin egenskap som kompensatorisk och utjämnande, en del av välfärdens kärna.

Hafsigt, slarvigt och respektlöst.

”Det pågår ett arbete i regeringskansliet.” Så svarar regeringen på rapporterna från F-kassan om att 50 000 människor riskerar att förlora rätten till sjukersättning eller sjukpenning till 2011. Samtidigt blir F-kassans handläggare nedringda av oroliga sjuka människor.

Att jag är ytterst kritisk mot regeringens förändringar i sjukförsäkringen har jag skrivit om tidigare, men det som upprör mig nu är det skamlösa i att påstå att de inte vill ha de effekter som politiken är menade att ge. Redan när lagen skrevs sa regeringen att de skulle skapa ”någon form av arbete till någon form av ersättning” som ministern uttryckte det. Men varken vi som protesterat mot förändringarna eller de sjuka som drabbas har sett något – och oron sprider sig. På samma sätt som att människor inte blir friskare av att få sin ersättning bortryckt blir människor inte friskare av att tvingas leva i oro och ovisshet.

Regeringen påstår nu (ett år efter att lagen förändrats och när människor redan börjat kastas ut ur försäkringen) att de försöker finna en lösning för att de utkastade ur sjukförsäkringen ska slippa tvingas till socialkontoret för att kunna betala hyra, dagisavgiften och köpa mat. Det är ett syniskt sätt att behandla sjuka människor som är beroende av välfärdens stöd och ett exempel på osedvanligt uselt politiskt handlag – hafsigt, slarvigt och respektlöst.