Om bara några dagar står jag i på scenen på Stockholmsmässan och hälsar ombuden på den socialdemokratiska kongressen välkomna till huvudstaden.
Spekulationerna går nu på högvarv om vad en S-kongress borde göra och inte göra, om Mona Sahlin och om de rödgröna, om mer eller mindre mitten och om vem som ska flörtas med, som om det vore ett jippo eller ett konvent som kan styras uppifrån. Okej lite av jippostämning kan det allt vara i utställningshallen, och lite av konventkänsla blir det med tal och gäster. Men själva kongressen och det politiska innehållet de äger ombuden. Och det är just det som är det fina med en kongress – det är laget framför jaget.
När ombuden på söndag åker hem så ska ingen kunna gnälligt fråga ”Men vad vill sossarna då?” Det ska vara tydligt för alla och en var att en modern socialdemokrati som tar sin utgångspunkt i de vardagsproblem som människor upplever och sin näring i drömmen om ett samhälle präglat av jämlikhet, solidaritet och frihet räcker långt in i 2000-talet. Med fötterna djupt ner i vardagspysslet och med blicken mot framtiden så kan socialdemokratin stå stark. Det är mina förväntningar på kongressen.
