Första Maj behövs!

Börjar känna mig klar. Verkligheten ger stoff nog åt flera Första Maj-tal. Jag läser idag om hur arbetslösheten utvecklas, hur enskilda drabbas och hur barnfattigdomen ökar.

Blir så arg, och än mer övertygad om att ökade orättvisor inte är lösningen på Sveriges problem.

Jag passar också på att ta SvD:s Första Maj-quiz. Klarade mig bra, men en hel del gissningar blev det...

En vacker vårdag och en bättre vårbudget.

Sitter på tåget genom ett strålande vackert Sörmland på väg till Karstad för att presentera det socialdemokratiska budgetalternativet som kan sammanfattas i dessa tre punkter.

Det går att påverka utvecklingen, med aktiv politik. Sverige drabbas hårdare av krisen än vår omvärld och regeringen fortsätter passivt se på hur jobbkrisen växer och otryggheten sprider sig i välfärden. En aktiv stimulanspolitik med fokus på byggande, klimatomställning och välfärdsverksamheter är vårt svar. Det betyder 15 miljarder mer till stöd för kommunsektorn, ett nytt ROT-avdrag, ett miljöbilspaket och klimatbonus till ombyggnader.

Ge unga människor chansen. Att unga människor går rakt ut i arbetslöshet är förödande för framtiden. Hade S fått bestämma hade vi idag kompletterat den jobb- och utbildningssatsning på 100 000 platser vi föreslog i vintras med en satsning på sommarjobb till 90 000 ungdomar. Regeringen säger nej och erbjuder en ”ungdomsgaranti” som bara verkar vara en garant för att själv få sitta framför datorn och söka jobb. Bara tre procent av de som får garantin får en utbildning.

Fördela krisens bördor. Krisen drabbar alla och regeringen väljer att fortsätta att, med lånade pengar, sänka skatten för de som har det allra bäst, samtidigt som välfärden urholkas. Det är både orättvist och osmart. Att höja barnbidraget, bostadstillägget och att sluta straffbeskatta pensionärer hade vart åtgärder som både ökat rättvisan och stimulerat konsumtion, men regeringen säger nej.

Socialförsäkringsministern fortsätter att skylla ifrån sig.

Kaoset på F-kassan är långtifrån upplöst. I dagens SvD har socialförsäkringsministern mage att ge sken av att hon bara är offer för omständigheterna, att den förra regeringen ska lastas och att hon inte kan tvingas axla något ansvar. Det är inte sant.

Justitieombudsmannen säger: Trots en mycket noggrann planering har problem i samband med förnyelsen av Försäkringskassan uppstått och främst under 2008. Det gjordes mer än 500 anmälningar.

Statskontoret säger: Kostnaderna för förändringsarbetet har uppgått till 700 miljoner kronor 2007–2008. Samtidigt har Försäkringskassans förvaltningsanslag sjunkit med ungefär samma summa.

Riksdagens utredningstjänst säger: Anslagen till Försäkringskassan 2006 var 7,6 miljarder. I budgeten för 2009 är det 7,0 miljarder, en tioprocentig minskning.

ST säger: Försäkringskassan har blivit en så besvärlig arbetsplats att personalen inte kan klara sina jobb. Hälften av de unga anställda vill lämna sitt arbete.

Det handlar om människovärde

Idag rapporterar DN att antalet unga förtidspensionärer aldrig vart högre. Det är alarmerande. Människor med mer än tjugo år kvar på arbetsmarknaden ställs helt utanför. När vi dessutom är mitt inne i den djupaste lågkonjunktur så är risken än större att en stor grupp människor hamnar i permanent utanförskap. Det är helt ovärdigt ett välfärdssamhälle.

Tre saker är centrala för att få människor med lång sjukfrånvaro att åter få möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. 1. Att den sjuke får aktivt stöd och individanpassad rehabilitering. 2. Att arbetsgivaren ges stöd att anställa också människor med lång sjukfrånvaro. 3. Att den sjuke kan känna en trygghet i sin försörjning för att orka och våga omställning till arbete.

Det är med sorg som jag ser att landets regering gör precis tvärtom. 1. Drar undan F-kassans resurser till rehabilitering och misslyckas med att få en landstingsbaserad rehabilitering på plats. 2. Trots att TCO:s granskring visar att endast sju procent är positiva till att anställa långtidssjukskrivna håller regeringen fast vid att det räcker med en sparsam och ineffektiv satsning på nyfriskjobb. 3. Förändringarna i sjukskrivningsreglerna är dogmatiska och slår ut sjuka människor ur försäkringen, och när det gäller sjukersättningen så strams den upp så att du bara har rätt till ersättning om du kan göra gällande att du kommer att vara utan arbetsförmåga livet ut.

Ofta kommer debatten att handla om ersättningsnivåer, tidsgränser och budgetposter, men i grund och botten handlar det om människovärde. Jag är övertygad om att ett samhälle som tar vara på varje människa inneboende kraft och vilja till att delta, utifrån sina förutsättningar, är ett samhälle som håller samman och som vi alla kan leva gott i. Det är ett slöseri att inte ge stöd och kraft för sjuka människor att komma in i arbetslivet och det är en synisk människosyn att tro att folk blir friskare för att man rycker undan pengarna för dom.

Lita måtta och sans i diskussionen, och kanske lite politik vore roligt.

Jag trodde inte jag skulle skriva ett sånt här blogginlägg, men jag börjar bli innerligt tröttna på diskussionerna om huruvida medlemmarna i det socialdemokratiska partiet valt en bra ledare eller inte. Helgens rapportering är riktigt tendentiös.

Jag har inget emot offentliga diskussioner om det socialdemokratiska partiets inre verksamhet. Det är viktiga och riktiga. Vi aspirerar på regeringsmakten och då ska man tåla att granskas och diskuteras. Men det får ju vara någon måtta och sans i samtalstonen. Därför vill jag göra några klargöranden. 1. Halva väljarkåren är borgerlig. Inte konstigt att dom inte tycker att Sahlin skulle vara en bra statsminister. 2. Ingen S-ledare har vart älskad av alla, minns nidbilderna av Palme, Carlsson och Persson. 3. Ingen tidigare statsministerkandidat har så bred och lång erfarenhet som Sahlin.

Det som gör mig mest arg är att denna diskussion toppar tidningarna samtidigt som den borgerliga regeringen låtigt den finansiella krisen bli en jobbkris och nu passivt ser på när krisen också slår rakt in i välfärdens verksamheter. Och de lösningar de pressenterar är att fortsätta sänka skatten med lånade pengar och nu senast en höjning av barnomsorgsavgiften som skulle motsvara en extra skatt på barnfamiljer på en krona. Det är en orättvis och ineffektiv politik. Jag vill diskutera hur Sverige kan ta sig ur krisen, hur Sverige kan bli mer rättvist och hur vi kan få ett Sverige som faktiskt tar vara på människors vilja till arbete.

Jag har inte en defekt hjärna, men jag är kvinna i ett patriarkat.

Då och då blossar debatten om att kön sitter i hjärnan upp. Ingenting kan vara mer fel. Jag lovar att jag inte har nån del i hjärnan som gör mig extra lämpad för hushållsarbete, lägre lön eller som motiverar att människor av mitt kön ska behöva vara mer rädda för våld. Vi lever i ett samhälle där män som grupp värderas högre än kvinnor som grupp och sättet att återskapa den ojämlikheten är att göra oss till väsensskilda varelser, och koppla egenskaper till kön.

DN har en spännande artikelserie om barn och kön. Jag läser och blir frustrerad över att det är så himla svårt att låta barn vara barn, utan att sätta könsepitet på dom. Det är en ständig kamp i motvind, som handlar om allt från leksaker, färger på kläder till föräldraledighet, mötet på BVC och äldre släktingars förväntningar.

Jag kommer och tänka på när jag för några år sedan gick in i en av de stora kedjornas varuhus för att köpa vinterkläder till mina tvillingflickor. De blå/grå överdragsbyxorna för tvååringar var praktiskt förstärkta i rumpan och på knäna men de rosa/lila i samma modell saknade förstärkning. Signalen är tydlig: Små människor klädda i rosa/lila ska sitta still i sandlådan och tindra med ögonen. Det är bara de i blå/grå kläder som busar, kryper, klättrar och nöter på kläderna.

Över allt runt oss finns små, små, tillsynes oviktiga markörer som gör oss till kvinnliga och manliga. Och om man, som jag, inte tror att kvinnor är födda till nån sämre sorts människor så är det bara att fortsätta. På med glasögonen och var med i kampen!

Nu försökr riksbanken göra det som regeringen inte gör.

Jag skyller inte krisen på regeringen, det vore slarvigt, men varje lands regering har ansvar att föra en politik som motverkar krisens konsekvenser. Vår regeringen gör det inte. Krisen slår hårdare mot Sverige än mot omliggande länder.

Om man vill att vi ska dela på bördorna i svåra tider finns det två sätt att agera.
1. Stimulera ekonomin. Under vintern har (S) föreslagit bla stöd till kommunerna så att man kan behålla välfärdsarbetare, höjt barnbidrag och höjt bostadstillägg för pensionärer. Regeringen har sagt nej. Och fortsätter likt en tjurig treåring att säga nej till åtgärder om skulle kunna få fart på Sverige.
2. Omställning av arbetsmarknaden för att kunna möta en högkonjunktur väl rustad. Det handlar tex om utbildning och satsning på gröna jobb. Regeringen har ägnat två år åt att rusta ner A-kassan, arbetsförmedlingen och vuxenutbildningen, och i tilläggsbudgeten föreslår de 400 nya platser i yrkesvux. Det räcker knappt till åtta procent av de som nekats efter att platserna tagit slut.

Enligt regeringens egna prognoser sjunker kommunernas skatteunderlag med 15 miljarder. Samtidigt lånar regeringen 15 miljarder till statsbudgeten, men inte för att värna välfärden, utan för att sänka skatten – mest till den som har mest. Det ökar inte köpkraften nämnvärt och det ger inget stöd till välfärden. Det är inte bara en orättvis politik, det är en politik som inte funkar.

Nu tvingas andra att agera. Riksbanken kan inte värna pensionärernas ekonomi, förbättra försäkringsskyddet för den som blir av med jobbet eller se till att kommunerna slipper sparka barnskötare som väl behövs i verksamheten. Riksbanken gör det enda de kan för att stimulera ekonomin – sänker räntan.

Fattibloggen avslutad, men fattigdomen fortsätter att öka.

Nu har Jessica Ritzén levt på socialbidrag i en månad, och diskussionen runt Fattigbloggen har nästan bara handlat om huruvida det hon gör är på riktigt eller bara ett sätt att profitera på utsatta människor. Ärligt talat så intresserar det mig väldigt lite. Jag har däremot med intresse läst kommentarerna på bloggen. De är på riktigt. Jag hade verkligen hoppats att experimentet lett till en större debatt om den växande fattigdomen i Sverige.

- Det handlar om busschauffören som var sjukskriven halvtid för att kroppen inte klarar mer, men som med de hårdare reglerna bedöms ha förmåga till något annat jobb, och tvingas säga upp sig för att gå rakt ut i arbetslöshet.
- Det handlar om bilmekanikern som jobbat och betalat A-kassa i 15 år, men som nu sägs upp och kommer ut i en A-kassa som ger lite knappt hälften av den tidigare lönen.
- Det handlar om den halv miljon svenskar som pressats ut ur A-kassan med regeringens höjda avgifter och som står helt utan försäkring om dom förlorar jobbet.
- Det handlar om ensamma mammor med barn som redan har en tuff ekonomisk stress och som F-kassan säger är krisens stora förlorare.
- Det handlar om kvinnan som jobbat deltid i vården och med slitna axlar börjar plocka ut en redan låg pension som dessutom beskattas hårdare då regeringen har infört en högre skattetabell för pensionärer än för löntagare.
- Det handlar om den kvarts miljon barn i Sverige som lever i fattigdom, som inte åker på semester, som inte kan bjuda hem kompisar och som får ont i magen när det ska betalas en 50-lapp till klasskassan.

Enligt regeringens egna prognoser från tisdagens vårbudget så kommer socialbidragen öka med 50 procent till 2011. Det är inget annat än en konsekvens av en tom politik att möta krisen och en medveten nedmontering av de gemensamma välfärdsförsäkringarna.

En sån vrede och frustration.

Jag startade för mindre än två dygn sedan en FB-grupp mot VAB-intygen för att jag är rejält arg. Trodde väl aldrig att jag skulle möta så mycket vrede, frustration och respons. Här är bara ett axplock av många kloka inlägg i gästboken.

Annelie skriver ”Det här är bland det fånigaste vi förskollärare behöver göra!”

Maria skriver ”Byråkratiträsket breder ut sig. Allt detta papper som ska skickas hit o dit o sen förvaras eller bara kastas!! Galenskap om ni frågar mig, av flera uppenbara skäl, inte minst miljö o ekonomi.”

Jenny skriver ”Är förskollärare och stödjer verkligen den här gruppen. Det innebär inte bara stress för föräldrar utan även ytterligare ett stressmoment och merjobb för oss personal!”

Ulrika skriver ”Låt arbetsgivaren anmäla till FK. Det gjordes förut och fungerade bättre (dessutom slapp man tänka på att anmäla!!!) än intygen!”

Lisa skriver ”Som f.d. personal på förskola så stöder jag den här saken. Arbetsbördan på förskolepersonal är redan tillräcklig! Varenda litet nytt papper gör skillnad!”

Ida skriver ”Vill också att det ska uppmärksammas att alla jämställda föräldrar drabbas dubbelt av VAB-intygen om man delar på hemmadagarna. Då blir det nämligen dubbel uppsättning lappar att administrera.”

Johanna skriver ”Det blir otroligt många lappar när barnen är sjuka varje vecka... En dag här och en dag där. Vore bättre om pedagogerna kunde ägna sin tid åt det som de är anställda åt istället - barnen!”

Självklart ska allt fusk i gemensamma välfärdsförsäkringar stävjas. Men regeringen tvingar alla småbarnsföräldrar, som enda grupp, att dubbelintyga frånvaro från dag 1. Det är inget annat än att kollektivt misstänkliggöra och straffa.

Hallå regeringen! Ni har ansvar för det här landet - även i lånkonjunktur.

Sitter i riksdagens kammare och lyssnar på budgetdebatten. Jag hade verkligen önskat att jag skulle slippa säga För lite och För sent, men tyvärr...

Den internationella finanskrisen har slagit hårdare mot Sverige än mot vår omvärld. Hade regeringen velat möta lågkonjunkturen hade man stimulerat ekonomin innan varselvågen övergick i jobbkris. Vi är nu långt ner i jobbkrisen. Det är nu man kan stimulera köpkraften och underlätta för att möta framtiden när konjunkturen vänder. Regeringen väljer att låna pengar till statsbudgeten, men inte för att möta krisens effekter, utan för att kunna fortsätta sänka skatter. Jag är ledsen att säga det, men det är för lite och för sent. Att styra ett land i kristider kräver mod och politisk vilja. Regeringen verkar sakna båda.

Hör finansministern från talarstolen beskriva en nattsvart framtid. Men han snuddar knappt vid den kris som nu rullar in i kommunerna där vi nu ser ökade socialbidragskostnader för att fler slås ut ur A-kassan och sjukförsäkringen och minskade skatteintäkter som en följd av arbetslösheten. Man behöver inte vara ekonomiprofessor för att förstå att det slår mot skolan, vården, äldreomsorgen, förskolan och den välfärd som människor möter i sin vardag. Välfärdens verksamheter får ta mycket stryk av regeringens passivitet. ”I kommunerna, har kommunerna ansvar” säger Anders Borg i talarstolen. Men hallå! Är det bättre att tvinga barnskötare gå från jobbet och sänka skatten för rika, än att stödja kommunerna i krisen och värna barnens rätt till bra barnomsorg?

VAB-intygen är ökad byråkrati och slöseri med skattepengar.

Det är för mig obegripligt att småbarnsföräldrar med snoriga ungar blev det stora samhällsproblemet. Men så låter det när man lyssnar på de borgerliga i dagens debatter bla i riksdagen och i Studio Ett.

I somras införde regeringen ett extra intyg för den som VAB:ar. Det är ett dåligt, dyrt och ineffektivt sätt att se till att ingen fuskar till sig ersättning. Om man på riktigt vill göra nått åt fusk vore det bättre med riktade kontroller där de ger effekt, med exempelvis ökade stickprovskontroller och samkörning med arbetsgivaren. VAB-intygen är inte lösningen.

- VAB-intyget är extra byråkratiskt krångel för redan stressade småbarnsföräldrar. Det vet vi som har valsat runt i VAB-intygscirkusen och det visar inte minst att F-kassan har mer än 110 000 ärenden som de måste begära komplettering för.
- VAB-intygen drar resurser från barnen. Personalen i förskolan och skolan vill och ska vara till för barnen, inte för att sköta statlig byråkrati eller tvingas agera polis över föräldraförsäkringen.
- VAB-intygen är dyra. F-kassan säger att det kostar 41 miljoner årligen för ”utökat resursbehov för handläggning”, plus 10 miljoner bara i portokostnader.

Det enda den moderata regeringen lyckas med i det här är att ökar byråkratin och slösar med skattepengar. Jag vill avskaffa VAB-intygen. De är en kollektiv bestraffning av alla småbarnsföräldrar – dyrt, krångligt och ineffektivt.

Gå med i FB-gruppen!

Regeringens politik slår mot pensionerna

Har idag haft en springa-mellan-möten-dag. Började med pensionsgrupp på socialdempartementet. Vi fick en redovisning av försäkringskassans analys av hur det så kallade balanstalet i pensionssystemet kan hanteras för att undvika kraftiga svängningar i pensionerna. Det ser inte rolgt ut. Pensionärerna drabbas i första ledet av den finansiella krisen, men vi ser nu också tendenser till att den jobbkris som regeringen ansvarar för slår in i pensionssystemet. I pensionssystemet kan vi göra marginella justeringar för att både dämpa fallet i ekonomin för dagens pensionärer, men också säkra långsiktigt hållbara pensioner.

Men det stora ansvaret för att trygga pensionärernas ekonomi har regeringen. De kan varje dag kompensera pensionärerna. Ett självklart steg skulle vara att sluta straffbeskatta pensionärerna. På sikt måste en pensionär och en löntagare beskattas lika, det är principiellt viktigt och handlar om att hålla ihop Sverige över generationerna.

Möten mellan människor driver samället framåt.

Idag har DN gett upphov till en debatt om bloggande riksdagsledamöter (eller riksdagsmän som dom kallar det i artikelns rubrik…). Jag brukar ju bara blogga om välfärdsfrågor, men har svårt att inte kommentera debatten.

Jag ägnar stor del av min tid åt att möta människor: besöka arbetsplatser, föreningar, verksameter, fackklubbar, skolor och myndigeter för att fylla på med politisk näring. Politik skapas inte i mötesrum eller i parlamentskorridorer det skapas i vardagen och i mötet mellan människor. Därför är mina resor runt om i landet viktiga för mig.

Olika bloggar har olika syften. Mitt syfte med att skriva är att få ännu en rakare väg mellan mig och några av mina väljare. Både för att få tala om hur jag ser på samhället, framtiden och orättvisorna runt om oss, men också för att få respons på mina tankar. Jag tror på samtalet och mötet som drivkraft för förändring. Jag tror inte att någon människa är en ö.

Det finns säkert mycket som jag kan utveckla för att förbättra bloggen som kanalen för kommunikation, på samma sätt som hela politikerrollen är under utveckling. Och tur är väl det. Tänk vad trist det vore om allt var bra, perfekt och klart.

Barnen får betala ett högt pris.

Det finns många goda skär för landets regering att ta sig i kragen och göra nått. Den internationella finanskrisen kan dom inte rå över, men det är regeringen som ansvarar för att effekterna i Sverige blir värre än i länderna runt omkring oss som att Sverige har den näst högsta ungdomsarbetslöshenen av alla 27 EU-länderna. Den finansiella krisen leder till jobbkris och en skenande arbetslöshet leder till otrygghetskris. Det är dags att se hur också våra minsta medborgare tar stryk av krisen och regeringens politik.

Regeringen för en politik som medvetet missgynnar barn. De har beslutat ta bort målet om jämlikhet i familjepolitiken. Resultatet syns bland annat i minskade resurser till kommuner som leder till större barngrupper i förskolan och till brister i skolan, men det syns också i förändringar av A-kassan och sjukförsäkringen som puttar ut mammor och pappor i fattigdom. Regeringens politik och förändring av målet för den ekonomiskt familjepolitiken börjar ge effekt. Barnen får betala ett högt pris för regeringens politik.

Stockholm som moderat skyltförnster

Vårdköerna blir kortare. Det är bra.

Med några få undantag styrs sjukvårdspolitiken av rödgröna politiker. Stockholm är ett undantag, och här ökar istället köerna i vården. Sedan Filippa Reinfeldt och hennes kompisar tog över styret har vårdköerna ökat från 30 000 köande till 50 000 köande i Stockholms län.

Mest upprörd blir jag över att köerna till barnsjukvården ökar mest. Det är inte värdigt att låta våra minsta medborgare vänta. Men också för att när det moderatstyrda Stockholms läns landsting medvetet lockar fram och välkomna ett helt privat barnsjukhus.

Barnsjukhuset Martina öppnade i höstas och välkomna bara de som kan betala 1400 kronor för en undersökning eller de som har friska barn som kan försäkras. Det är moderaternas sätt att lösa sin krisen i barnsjukvården.

Det behövs en aktiv politik för att rädd dagens och morgondagens pensioner.

Den ekonomiska krisen har slagit till med full kraft. Det drabbar inte bara de som är och riskerar bli arbetslösa. Också pensionärer får känna av jobbkrisen. För första gången sedan pensionssystemet infördes har den så kallade bromsen slagit till. Det drabbar alla inkomstpensionärer. Prognosen säger att pensionerna sänks med 4,4 procent nästa år. Det innebär 525 kronor mindre per månad för en person med 12 000 kronor i månaden i pension.

Christina Husmark-Pehrsson har pratat om kompensation till pensionärern, men ännu har vi inte sett någonting. Isstället sitter den borgerliga regeringen still.

Om man nu inte vill göra något direkt för pensionärer kunde man väl ändå satsa på jobben. Det skulle åtminstone på sikt förbättra pensioners situation. Ju fler som jobbar, desto högre pensioner. Även regeringens egna experter ropar på mer åtgärder. Men utan resultat. Sverige drabbas hårdare av den internationella krisen för att regeringen vägrar ta ansvar för jobbpolitiken.

Jag vill ta bort den orättvisa pensionärsskatten. Jag vill höja bostadstillägget för pensionärer. Jag vill ha en regering som för en aktiv arbetsmarknadspolitik. Socialdemokraterna är beredda att vidta åtgärder. När tänker socialförsäkringsminsitern Cristina Husmark-Pehrson agera?