Expressen pekar idag på en otäck effekt av en mer dogmatisk och symtombaserad sjukförsäkring.
En av de viktigaste principerna i sjukförsäkringen är att den ska ersätta inkomstbortfall vid arbetsoförmåga. Det är helt riktigt att sorg inte är en sjukdom, men det kan för någon ge upphov till arbetsoförmåga under en tid. Samtidigt som det för någon annan kan vara räddningen att få gå till jobbet, om än deltid, när man bearbetar svår sorg. På samma sätt som sorg inte är en sjukdom så är det inte otänkbart att den som har en sjukdom ändå har en arbetsförmåga och möjlighet att återgå till arbete med rätt stöd och insatser.
Expressens artikel pekar på hur viktigt det är att arbetsförmågeprövningen görs utifrån varje individs möjligheter. Snäva tidsgränser, dogmatiska regler och symtom (inte individ) som utgångspunkt för bedömning leder fel. Både till så motto att den som vill och kan arbeta med stöd riskerar att inte få det och att den som är sjuk och behöver sjukskrivning riskerar att kastas ut.
För mig ska sjukförsäkringen ge gott ekonomiskt skydd vid sjukdom och aktivt stöd tillbaka till arbete. För att detta ska fungera krävs individuella bedömningar. Regeringen verkar tro att sjuka människor är som klossar man kan stapla om och passa in i rätt fack utan att se till varje människas förmåga och behov. Det är ett slöseri på resurser att inte ta vara på varje människas vilja att delta och det är ett hån mot sjuka människor att bara kastas ut för den stupstock som nu finns i sjukförsäkringen.
